Tro mig, jag brinner för kommunikation. Just därför längtar jag efter en kyrka som gör motstånd

Det har kallats för Schlingmansamhället. Det nya Sverige som är PR-konsulternas och marknadskommunikatörernas eldorado. I dag handlar det om att positionera sitt varumärke.

Att styra mottagarens uppmärksamhet dit man vill. Att synas, märkas och höras på nya, smarta sätt. Att helt enkelt bli ”first in mind” med den egna produkten. Skolexemplet är de ”gamla” moderaterna som fick en ”makeover” och ”stylades om” till det ”nya” arbetarpartiet. Man piffar upp presentationen, ungefär som när man säljer hus numera. ”Måla vitt”, som min mäklare sa. Det är viktigare för kundens känsla än allt tal om dränering och bytta stammar.

Missförstå mig inte. Jag har inga problem med PR och reklam på varumarknaden. Men jag protesterar mot att behandla politik som vara eller produkt. Riktigt bekymmersamt blir det för mig när kyrkorna öppnar dörren på vid gavel för Schlingmans tänkande kring kommunikation.

— Vi har fått en ny kommunikatör i församlingen. Hon är jätteduktig men vet ingenting om kyrkan eller kristen tro, är en vanlig replik som jag möter. Svenska kyrkan har 300 anställda kommunikatörer med uppgift att göra hemsidor på webben, producera flyers, roll-ups och göra pigga presentationer. Allt i akt och mening att ”vässa” kyrkans varumärke. Samtidigt har Svenska kyrkan stora problem — det är ingen hemlighet — med att få kontakt och skapa genuina möten med människor kring livsfrågor och tro. Hur kan det vara så?

Jo, för att marknadskommunikation är väsensskilt från kyrkornas uppdrag att leva i dialog och äkta möten med sökande, längtande och behövande människor. Kommunikatörerna försvarar sig med att de vill visa vad kyrkan gör, göra den känd bland möjliga målgrupper. Det behövs naturligtvis men då talar vi fortfarande om en envägskommunikation mellan avsändaren och marknaden. Kommunikatören mäter helt följdriktigt sina framgångar i siffror, som till exempel antalet artiklar om kyrkan i pressen, antalet tv-intervjuer med biskopar och präster,  antalet omnämnanden, antalet gillanden på Facebook och så vidare.

Det är något förrädiskt i det sättet att tänka kring kommunikation. Risken är ju att det blir för kyrkan som för mäklarna. Många låter sig förföras av deras bilder och budskap på nätet om det ena eller andra huset eller lägenheten och åker på visningen. Men efter ett varv i köket eller källaren inser man än en gång: vi blev lurade!

Tänk om kyrkorna istället vågade göra motsatsen. Om man tackade nej till marknadslogikens kommunikation och istället satsade sina resurser på själavård och andlig vägledning, samtalsgrupper och studiecirklar om livet och tron. Tänk om kyrk-

orna slutade producera glättiga budskap och bara lät livet tala med tron — och tron med livet — utan alla beräknande strategier. 

Tro mig, jag brinner för kommunikation. Just därför längtar jag efter en kyrka som gör motstånd och politiker som talar sanning.