Tolvstegaren ser en möjlig förändring

Där sträcker sig människan ut ur sig själv och ropar efter någon, något som kan rädda. En kraft större än den egna. En högre makt. Vid vägs ände finns ett rop som söker fäste.

Även den som inte kämpar med ett missbruk har sin botten. Erfarenheter av att stå fullständigt tomhänt eller de tillfällen då vi inte står ut med oss själva.

Varje människa har en vändpunkt. Kanske också mänskligheten?

Tolvstegaren får i gemenskapen med andra som hargått samma väg möta en försäkran om att Någon vill deras liv. De ser hos andra att förändring är möjlig och det blir starten för den gnista av hopp som gör överlåtelsen möjlig.

Där kan resan mot tillfrisknande börja. Och jag kan förundras över hur förtvivlan och hopp samverkar, det är som om de räcker varandra handen. Som att de båda är nödvändiga och förstärker varandra i vändpunkten.

Det talas en del om hoppet i vår tid. Inte minst i relation till miljö- och klimatkris. En del menar att hoppet står i vägen för handling, att vi behöver bli just förtvivlade för att agera. Andra menar att hoppet behövs för att vi alls ska orka agera. Annars stänger vi av.

Troligen finns det sanningar i båda synsätten. Jag tror att det finns ett slags ogrundat hopp som inte når botten, och det kan bedöva oss när vi borde vara oroliga.

Det finns något bedrägligt i ett hopp som inte utmanar oss när vi lever i destruktiva cirklar. Det är den där bottenkänningen som behövs. Insikten om att det måste vända.

Vi har, på riktigt, aldrig varit här förut. Vi är så vana vid åldrandet, de långsamma förändringarna, känslan av att rita nästan samma cirkel år efter år, känna igen oss och dra paralleller fast världen förändras.

Men den utmaning mänskligheten står inför nu är en utmaning om vilken det är svårt att säga: ”Det här är som när…”

Våra referensramar räcker inte till. Vi sträcker oss mot historieböckerna med våra frågor, letar analogier och prövar teorier. Men vi är i en situation som saknar motstycke. Aldrig förr har vi stått inför ett så allvarligt och svårhanterligt problem som den kombinerade krisen av miljö­förstöring och klimatkris innebär.

Är det för att vi saknar analogier som vi inte känner igen detta som en slags botten?

Jag önskar av hela mitt hjärta att vi inte behöver sjunka längre innan det vänder.

Jag har en dröm, den må vara naiv, om att kyrkan kan vara en gemenskap som vet hur livet börjar om vid vägs ände. I just vår tid.

En plats där vi möts i ärliga samtal om maktlösheten inför felval, både de egna och samhällets. Jag har en dröm om det kan födas gnistor av hopp i läsningen av berättelserna om Jesus, han som rörde sig bland de hopplösa och gick till botten med allt som drog nedåt. Han som fortfarande rör vid dem som ingen vill röra vid.

Jag har ingen annan att fästa mitt hopp vid. Han är min Någon, min högre makt, min Kristus. Jag har en dröm om förvandlade liv och en förvandlad värld.

Jag finns i en gemenskap som berättar om hur Jesus kan förvandla hjärtan. Han får gärna börja med mitt.

LENA BERGSTRÖM
lena.bergstrom@sandaren.se