Tankar inför vi-och-domsöndagen

Nyligen var det domsöndagen. En dag med fokus på framtiden och vårt förhållande till Gud. En viktig dag. Men kanske skulle vi också behöva en vi-och-domsöndag i kyrkoåret, med fokus på samtiden och vårt förhållande till varandra.

Det pratas mycket om den ökade polariseringen i samhället. Någon tolkade skämtsamt ordet som att det betyder att vi i de sociala mediernas tid skaffar oss alltfler polare. Möjligen finns en sådan sorts polarisering också – där antalet vänskapsband ökar – men framförallt tycks polariseringen tyvärr öka i sin vedertagna betydelse: åsikter och känslor leder alltmer till förenklade slutsatser och tydliga skiljelinjer: det skapas två läger, där vi avkräver av varandra att välja sida. Vi ser det inte bara i politiken, medierna och det offentliga samtalet, det kryper också in i våra vardagliga samtal.

Så blir en värd full av nyanser förvandlad till svartvit och uppdelad i ”vi” och ”dom”. Ofta hinner en person inte tala till punkt, förrän han eller hon etiketteras och förpassas till den ena eller andra gruppen. I ett sådant klimat skiljer vi inte på sak och person, där blir det viktigare att svartmåla och fördöma andra än att formulera vad vi själva tänker, tycker och tror.

Ett förslag till bibeltext på vi-och-domsöndagen skulle kunna vara berättelsen om Jesus möte med kvinnan som begått äktenskapsbrott och enligt lagen ska stenas. Hans ord till hennes domare i folkhopen – och till alla oss andra – är ett av de mest spridda och välkända Jesus-citaten: ”Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen.”

Berättelsen går helt på tvärs med vår polariserade och högröstade samtid. Jesus avslöjar vår reflexmässiga tendens att utifrån en snabb och ytlig bedömning vara beredda att utdela straff eller belöning, avsky eller gillande.

Han vädjar inte till vår empati, ber oss inte sätta oss in i kvinnans situation. Istället ber han oss rikta blicken mot oss själva. Han tvingar oss att ställa frågan: Vem är jag? Därmed kommer han åt vår taktik att genom att döma ut och peka finger åt andra rikta fokus bort från oss själva.

Vi har så lätt att bedöma och döma andra människor – vad de gör, vad de säger, hur de ser ut – så svårt att låta bli. Varför? Kanske för att det är en snabb och enkel väg att framstå som bättre själv. Att döma ut och svartmåla andra är ett sätt att skapa en rangordning där vi höjer oss själva och stärker vår egen position.

Med det ständigt ökande informationsflöde vi lever i går det här ofta väldigt snabbt. Att läsa eller lyssna klart, se till helheten och bedriva källkritik kräver både eftertanke och tid. Det blir för jobbigt – så vi dömer ut och delar vidare. Bekräftar det vi tar del av vår egen uppfattning eller tro, går det extra lätt och fort.

Men när fingret inte längre pekar mot någon annan, utan mot oss själva, då krackelerar bilden av vår egen förträfflighet. Det perfekta må vara en bild vi håller upp inför andra – inte minst i sociala medier – men det är bara en illusion och ett skydd, det vet vi. Bristen och det ofullkomliga är något som förenar oss människor och som utjämnar våra positioner. I möten med den utgångspunkten finns inte längre ett ”dom”, utan bara ett ”vi”.

Magnus Sundell

  • 0 Kommentarer

  • Lägg till ny kommentar