Tänk att vi fick tio år tillsammans

”Du kommer väl tillbaka”, sade hon när de sista tonerna från pianot klingat ut och hon släckt den skarpa lampan som hjälpte henne att tyda noterna.

”Ja visst”, sade jag. Och det gjorde jag. Nästan varje vecka i tio år drack vi te tillsammans i Mabels kök och samtalade om livets små och stora frågor. Vi bytte recept och pratade om mina studier och jobb. Mabel spelade piano och jag slöt ögonen och lät tankarna vandra iväg. Vi pratade om livet och döden. Mabel var så nyfiken på vad som skulle hända sedan – ”ha, ha, det kommer jag minsann få veta innan dig!”

Att som tjugoåring få lära känna en 93-åring hör inte till vanligheterna. Att dessutom få tio års djup vänskap tillsammans är nästan unikt. Vi lever i ett samhälle där vi sällan möts över åldersgränser. Kanske har vi en kollega som är tjugo år yngre eller äldre, men ofta stannar det där. Kyrkan är ett undantag. I församlingen finns möjlighet att lära känna den som är sjuttio år äldre. Eller trettio eller femtio. Församlingen gav en nittiotreåring det barnbarn hon aldrig haft och mig en vän som jag inte kunnat få på annat sätt.

Mabel imponerades alltid av människor som såg möjligheter. Att hon själv gjorde det, mer än de flesta jag känner, hade hon svårt att se. När mina föräldrar flyttade till lägenhet för några år sedan var hiss ett krav, både inför det egna åldrandet och för att rullstolsburna vänner skulle kunna hälsa på. I Mabels hus fanns ingen hiss. När hon andfådd kände sig fram med händerna för att få in nyckeln i låset som hon inte kunde se, brukade hon säga att hon var tacksam över trappan som gav henne motion. Var det för halt ute gick hon istället några gånger upp och ner i den. När det också blev för svårt gick hon tjugo varv i lägenheten eller på balkongen. Så levde hon också i närmre 102 år.

I takt med att Mabel blev äldre och synen sämre blev mina besök inte bara pratstunder över en kopp te utan också en genomgång av den lista hon skrivit innan jag kom. Vi betalade räkningar till droppet av frysen som vi frostade av. Vi gick igenom veckans post, deklarerade och uppdaterade hennes testamente och Vita arkivet. Att det var över trettio år sedan Mabel avslutat sitt yrkesliv spelade ingen roll. Hon förblev sekreterare livet ut, med stenkoll på vilken pärm vilket papper satt i.

Jag älskade att lyssna till när Mabel berättade om sitt liv. Ett liv som började i svenskbygden Minnesota i Amerika och slutade i Abrahamsberg i Stockholm. Mormodern hade utvandrat från Sverige på artonhundratalet och Mabel kunde berätta om barndomens iskalla vintrar med dubbla strumpbyxor och om konfirmationsundervisning med lilla katekesen på både svenska och engelska. Hennes mor, som föddes och dog i Minneapolis lärde sig aldrig engelska. Hemma talades det svenska, i skolan engelska och Mabel blev snabbt tvåspråkig. En verklighet långt från min, närmre många andras i dagens Sverige.

Nästa vecka får jag tända ett ljus vid Mabels grav och uppmärksamma hennes 105-årsdag. Tänk att vi fick tio år tillsammans. Det är jag tacksam över.

 

 

 

 

Moa Mellbourn

0 Kommentarer