Talar vi om ”Talet om tidens slut”?

Är kyrkoårets sista söndag den gudstjänst då vi ser flest gästande förkunnare i predikoturerna? Vi bör inte vara allt för hårda i våra omdömen över församlingsanställda som har en välbehövlig ledig helg inför den hektiska advents- och jultiden, men jag tror att domsöndagens teman kring Kristi återkomst, tidens slut och den slutgiltiga domen snarare behöver lyftas fram än nedprioriteras.

Den individualistiska nutidsmänniskan tycks i det längsta hålla såväl synd som dom på behörigt avstånd. När så #meetoo, klimatkris, dödsskjutningar, terror och rasism uppenbarar människans oförmåga att i allt välja det goda står vi handfallna om vi inte har ett språk och en teologi att bottna i.

”Vem hade trott att en kultur utan synd skulle bli så obarmhärtig?” frågade Magnus Malm i en krönika i Dagen (22 nov 2017) angående folkets domstol. I samma anda skulle vi tillspetsat kunna tillägga; vem hade trott att en kyrka utan dom skulle bli så tröstlös?

Det tycks mig som att de som har lättast att ta till sig budskapet om domen är de som lever under förtryck. Bland våra förföljda trossyskon utöver världen stiger ropet med tilltagande desperation: – Kom, Herre, snart! Ställ dem som spränger och mördar till svars. Låt denna världens lynniga ledare prövas inför Din dom!

På samma gång är de som har svårast att ta till sig den stundande domen troligtvis vi som anar att vi lever över våra tillgångar och befogenheter: ”Sannerligen, vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig” säger Jesus i ”Talet om tidens slut”.

I sin senaste bok Därför sörjer jorden – en bok om klimathotet och Kristushoppet – går Peter Halldorf i närkamp med den ”allt skall brinna-teologi” som ställt till med så mycket ångest och rädsla för den enskilde men också utgör grogrund bland förnekare av människans iblandning i klimatkrisen. Peter påvisar hur sentida denna tolkningstradition är, dragen till sin spets inom vissa väckelserörelser från 1800-talet och framåt.

Bör vi ens föreställa oss människans öde vid tidens slut som en evakueringsplan, ett uppryckande, eller ligger det närmare Guds rikes vision att tänka i bilder av transformation och förvandling? Ska jorden förbrukas eller förvaltas? Ingår hela kosmos i Guds räddningsplan?

Att stämma in i Herrens bön och be: ”Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske på jorden så som i himlen” är ett bejakande av att domens realitet inte bara är en fråga om en avlägsen framtid på andra sidan tidens slut, utan har i allra högsta grad med världen här och nu att göra.

Om vi upplever motstridiga känslor inför domen får vi heller aldrig glömma att Bibeln förkunnar att det är en brudgum vi väntar på. Vem vill inte vara med om en bröllopsfest? Frågan är om alternativet till ett domslut vore bättre? När ondskan och förtrycket tilltar i världen vore det hopplöst att leva med vetskapen om att det inte finns en gräns. Domen lär oss att en Gud som äger makten i evighet förr eller senare måste sätta en gräns för ondskan. Den som älskar på riktigt kan aldrig vara likgiltig.

0 Kommentarer