Min mamma ringde och berättade en hjärtskärande historia om två föräldrar som på grund av coronakrisen inte kunde hämta sitt nyfödda biologiska barn i Ukraina. Men tack vare en rik välgörare hade de till slut ändå fått möjlighet att åka, med ett privatplan. Hon hade läst det i tidningen, och det presenterades som en solskenshistoria. Men jag blev så provocerad att jag nästan grät.
Det kan verka taktlöst att bli upprörd över att ett par föräldrar får förenas med sitt barn. De är bara människor som längtar efter barn och som äntligen kan få det tack vare ett kryphål i lagen, som i praktiken tillåter surrogatmödraskap trots att det är förbjudet.
Men de utgör också ett talande exempel på en världsordning där människovärdet har urholkats. Vissa kan göra vad de vill. De kan till och med reducera andra människor till handelsvaror. I denna världsordning går det att hitta pengar till privatjet för föräldrarna men inte för att jämna ut villkoren, så att fattiga unga kvinnor ska slippa sälja sina kroppar och sin säkerhet i länder där mödradödligheten är fem gånger högre än i Sverige och möjligheterna till förlossningsvård är betydligt mer begränsade än här.
Upplysningsfilosofen Jean-Jacques Rousseau hade en grundläggande princip: att ”ingen medborgare ska vara rik nog för att kunna köpa en annan, och ingen fattig nog för att vara tvungen att sälja sig”. Den formulerar en slags miniminivå för hur vi kan tillämpa den kristna hållningen om alla människors lika värde i praktiken. Därför drar jag en röd linje vid människohandel. Jag vet att det kan sticka i ögonen på många att kalla surrogatmödraskap för handel med barn och kvinnor, men tiden för skönmålningar måste vara förbi nu. I en jämlik värld hade få kvinnor valt fosterproduktion som yrke.
I säng efter säng i stora salar i Europas östra utkanter ligger förbeställda små liv och gråter i bebisfabrikerna just nu. Handskbeklädda händer gör sitt bästa för att hålla dem i gott skick tills leverans kan ske.
I tält efter tält i de södra utkanterna av Europa ligger just nu andra små liv, liv som tvärtom avvisas av våra progressiva samhällen bakom sina höga murar. Inga leveranser. Inga privatjets. Små liv som gråter av rädsla för våld, för svält, för att det förbannade viruset ska nå deras läger.
Vad ska det bli av de här människorna? Kommer det någonsin att finnas någon plats på jorden som de kan få kalla sin igen? Medan de väntar dör de av hopplöshet och botbara sjukdomar i takt med att migrationslagarna blir allt hårdare.
Beställning och betalning av barn är på väg att tillåtas, samtidigt som asylrätt och anhörig-
invandring är på väg att avskaffas. Varför gör vi sådan skillnad på olika liv? De liv som får privat-jet är de som någon har betalat för. De liv som hänvisas till gummibåtar är de barskrapade. Den som inte kan betala har inte rätt att leva, och Guds lagar ersätts av mammons.
Samtidigt måste vi komma ihåg att vi har en enorm global fördel i det att vi är ett land som många vill flytta till och inte flyr ifrån. Vi borde göra som Canadas premiärminister Justin Trudeau och regelbundet åka till ankomsthallar för att hälsa människor som väljer att flytta hit välkomna. Vi borde inspireras av kommunalråd runt om i Sverige som firar nya inflyttade och när de lyckas komma närmare sina långsiktiga mål om befolkningstillväxt.
Sverige ska vara världens mest attraktiva land att flytta till. Det borde bli det nya måttet på att vi har lyckats som samhälle. Vi ska vara en motor för global solidaritet som vilar på principen om jämlikhet, där ingen får köpa någon annan, och ingen måste sälja sig. Där varje människa är en gåva från Gud, ingen vara. En plats där varje människa får chansen att utvecklas till gränsen av sin förmåga, de bästa förutsättningarna för att leva ett lyckligt liv. Ett Sverige som ständigt förnyas, som vi alla kan kalla för vårt gemensamma, växande hem.
ANNA ARDIN
sandaren@sandaren.se
LÄGG TILL NY KOMMENTAR