Skammen, skulden och sexet

Han är äldre, jag är yngre. Han är nybliven singel, jag har aldrig kysst någon. Vi blir tillsammans och båda vet att man inte ska ha sex innan man gifter sig. Men han vet andra saker man kan göra. Berömmer mig när jag ställer upp på sånt hans ex aldrig gjorde.

16 år. Jag var ung och jag var präktig och jag skulle förändra världen. Ja, världen som inte var min, alltså. I min värld var vi alla fina och kristna, avstod alkohol och väntade på Mr Right. Sex var något vackert, ömt och gudomligt som hörde hemma i äktenskapet och det skadade inte med gemensam bön före samlaget. Inget impulsryck, inget överilat, för vår oskuld var en skattkista att vakta. Vi var äpplen som skulle bli av med en tugga varje gång vi hade sex och vem vill ha en äppelskrutt när man kan få ett fint glänsande äpple? Spara sig, vakta, inte ätas upp.

Därför kände jag en massiv ångest, en blytung skam och en isande skuld där i sängen – hur hamnade jag här? Men jag hamnade där igen och när jag en morgon upptäckte ett sugmärke på halsen grät jag, ångrade jag, dömde jag. Jag som var så ren, Guds barn, ett glänsande äpple, nu smutsig, äten på. Jag har inte haft sex, jag har inte, upprepade jag för mig själv. Men var går egentligen gränsen? Vad är sex, egentligen?

Många år har gått. Minnena bleknar. Men länge, länge hade det sexuella en grå ton av skuld och skam som inte är unik för mig. Jag minns en artikel om några kristna som under så många år fått höra hur de skulle tysta sina lustar och spara sig, att de när de väl var gifta och ”fick” ha sex, hade kvar bilden av det smutsiga långt upp i åren, kanske hela livet. Efter barnens ankomst var lust och njutning bara skam och skuld.

Jag uppskattar att jag fick lära mig att sex är något fint man kan vänta med. Men det får inte tippa över till skam om man inte väntar, besvikelse och oro när det väl är dags eftersom förväntningarna är skyhöga och pressen kolossal. Återanvänd därför liknelsen om sedeln som aldrig förlorar sitt värde oavsett vad man gör med den, dra inte in människovärdet i sexdebatten. Men fortsätt prata.

Men måste man prata? Nej. Kan man inte bara få göra som man vill? Jo. Men om man anser det angeläget för högstadieungdomar att prata om något som många inte gjort än (eller i mellan-stadiet då jag undrade om både mannen och kvinnan bar kondom) kanske det skulle nämnas någon gång i sammanhang där majoriteten har levt eller lever ett sexuellt liv. Eller andra ämnen som var givna i den kyrkliga uppväxten som alkohol, förändra världen, porr och synen på sin egen kropp. 20 år fyllda fanns inga forum i församlingen. Då när världen vidgades, när samtalen var som viktigast. Tyst. Men de ytterst få samtal jag haft, ofta med kristna kvinnor som varit gifta länge, har betytt enormt mycket för mig. Bara för att vi blir vuxna försvinner ju inte behovet av samtal. Tvärtom.

För tänk om vi kristna redan tänker på sex? Har problem eller salig glädje inom sexualitet? Varför inte tala om det i kyrkan? Utan pekpinnar, krav eller skam. Varför inte tala om det respektfullt, naturligt och med det bästa för oss och andra i åtanke? Med Gud närvarande. Gud som älskar sex. Gud vars syn på sex är otroligt mycket sexigare än världens. Och vem ska prata om det, om inte vi?

 

 

 

 

AnnaSara Dahlén Gotting

0 Kommentarer