Det är lätt att misströsta, att tappa modet och ge upp hoppet. Visserligen tror vi oss vara i slutet på pandemin, men samtidigt drabbas vi av sorg och skräck och vanmakt när vi tar del av nyheterna från Rysslands anfallskrig i Ukraina.
Inget av detta har Gud sänt. Men vi behöver påminnas om att Gud faktiskt kan vrida vapnen ur motståndarnas händer och mot alla odds låta välsignelse födas ur djävulskapet. Det har hänt förr och kan hända igen.
Spanska sjukan var 1900-talets stora pandemi som skördade många offer. På Missionsskolan på Lidingö dog åtminstone två blivande pastorer och en missionärskandidat. Men mitt i pandemin blev det helt oväntat en väckelse i landet. Ett unikt beslut togs att stänga Missionsskolan en hel månad eftersom både lärare och elever behövdes bättre i det andliga skördearbetet.
Och apropå väckelse. En av de märkligaste delarna av den svenska väckelsehistorien är vad som hände i spåren av kriget mellan Sverige och Ryssland i nuvarande Ukraina. Så här var det. I slaget vid Poltava 1709 led svenskarna ett nederlag mot Ryssland av episka mått. Det var inte bara en förlust bland andra segrar och förluster, utan hela armén utplånades. Karl XII undkom tillsammans med några officerare och flydde ner till Turkiet. Men många tusen svenskar dödades eller sattes i rysk fångenskap. En humanitär katastrof!
Krigsfångarna placerades på olika håll i Ryssland, i centralorten Tobolsk i Sibirien fanns till exempel 1 200 svenskar. En omvänd officer ledde möten där och det uppstod en väckelse. Några officerare skrev ett brev till August Herman Francke som var den pietistiska väckelsens ledare i Tyskland. De berättade om nöden, men också om det andliga uppvaknandet som skedde i lägret. Francke svarade snabbt och gav både tröst och undervisning. Pietismen var känd för sitt diakonala engagemang och en omfattande hjälpverksamhet sattes i gång. Bidrag strömmade in från hela Tyskland och sändes till de fängslade svenskarna i Ryssland. Även biblar och andlig litteratur skickades. Kontakterna mellan Halle och Tobolsk blev allt intensivare, och bland annat fick svenskarna pedagogisk hjälp med en skola som närmast fungerade som ett barnhem. Skolan blev så framgångsrik att även en del ryssar sände dit sina egna barn.
Efter att fred slutits med Ryssland började svenskarna ta sig hemåt. Många hade avlidit och några valde att stanna, men cirka fem tusen återvände och åtskilliga av dem var nu omvända pietister. De spreds över hela Sverige och väckelsen gick inte att hejda, även om försök gjordes genom konventikelplakatet 1726.
Långt senare var vi många som engagerade oss för fängslade kristna i Ryssland. På 1970-talet besökte jag ryska ambassaden i Stockholm med ett protestbrev från elevkåren på Teologiska Seminariet, och vi stod med plakat utanför ryska resebyrån. Men inte tänkte vi på att den svenska väckelse vi var barn av egentligen hade startat bland fångar där borta i Ryssland under svårast tänkbara förhållanden.
Varken sjukdom eller krig måste få sista ordet. I Romarbrevet frågar Paulus retoriskt: ”Vem kan då skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller ångest, förföljelse eller svält, nakenhet, fara eller svärd?” Svaret är att inget kan skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus. Det finns alltid hopp!
Rune W Dahlén
sandaren@sandaren.se
LÄGG TILL NY KOMMENTAR