Se och gör skillnad

ETT. Fler och fler plagg läggs på golvet. Bredvid mig tar en pojke av sig byxorna. Vår klädlinje blir längre, men är fortfarande kortare än motståndarlagets. Jag har tagit av mig tröjan och strumporna men snart har vi förlorat. Rop. Stress. Tiden är snart slut, säger ledarna. Vi kommer förlora. Ska jag? Jag vill inte. Jag gör det ändå. Jag går i lågstadiet, är på kristet sportlovsläger och tar av mig byxorna. Vi vinner.

TVÅ. Killarna ska göra armhävningar ovanför tjejerna och så snabbt som möjligt äta upp moroten tjejerna har i munnen. TRE. Tre frivilliga på scen. Den första och andra borstar tänderna med samma tandborste och spottar i ett glas. Den tredje ska dricka upp det. FYRA. En jämnårig pojke anmäler sig som frivillig och lägger sig under en filt på scenen. Ledarna säger att han ska tänka att han är i öknen och måste göra något för att inte svettas ihjäl. Ett par barnstrumpor kommer ut från filten. Sen en tshirt. Busvisslingar, applåder. Fortfarande för varmt. Filten tänker, sen kommer byxorna. Men det är fortfarande för varmt säger ledarna, lyfter bort filten och alla på det kristna lägerbålet skrattar åt åttaåringen som inte förstod att om han bara tagit av sig filten, hade han inte behövt ligga där halvnaken inför alla. Minns jag verkligen rätt? Kan det verkligen ha hänt? Hur? Hur kan dessa lekar ha lekts, med barn och unga i en kyrklig miljö, på uppmaning av vuxna ledare – kanske år efter år efter år? Jag vet inte. Jag vet ingenting om planering eller utvärdering. Kanske sas det ”aldrig igen”. Kanske sas det ingenting. Kanske satt ingen eller alla vi, med en märklig känsla, som vi då inte kunde ta på, men vi i efterhand stavat skam, otrygghet, lska. Mitt i tryggheten, värmen, glädjen för så mycket annat i kyrkan. 

Jag är övertygad om att det finns en större medvetenhet i dag eftersom mycket utmanas och utvecklas. Men jag tror inte att vi någonsin ska tänka att vi är i mål. Speciellt inte när det gäller lekar, som ofta slinker igenom och går i arv. Det är delvis därför våra ledargrupper inte enbart kan bestå av pastorsbarn, ledare som fötts med scoutskjorta eller åker på samma läger som mor, mormor och mormorsmor. Tack gode Gud för de som frågar ”varför” och säger ”men ...”.

Tack för de som inte hört om Trerixöset. Som inte kan namedroppa fjorton Hagenfors-låtar eller Munken och Kulan-avsnitt. De som ser utifrån, sågar jargong och synar skämt där det behövs. Men för att vara ärlig – de är inte alltid roliga att ha i ledargänget. Jag har fått de höjda ögonbrynen när de sagt att det planerade inte är passande och jag har sagt att det ju bara är på skoj och de har sagt att det inte är skoj och jag har sagt att vi lekt den förut och de har sagt att det inte är en garanti för att det är något bra. Och det vet jag vid det här laget. Jag vet redan att jag har fel.

ÄR DU den som ser? Grattis och lycka till! Du gör skillnad. Är det någon annan? Någon du märkt med ”torr” för att hen inte vill genomföra det roliga du tänkt? Bjud hem på kaffe. Köp en vetelängd. Klarar du inte det? Börja då med att lyssna, fråga och försök tänk att du eventuellt fått ett synfel du inte fått kallelse att undersöka, förrän nu. Och att det inte skadar någon, kanske tvärtom, att du gör en undersökning då och då. Ifall att.

AnnaSara Dahlén Gotting

0 Kommentarer