Sårbarhet kan vara vägen till lycka

Vad vill kyrkans folk vara kända för? I min ungdom förknippade jag kristna med präktighet, duktighet och att de var så himla trevliga. Det var som om de där Jesusorden om att ”älska varandra så skall världen förstå” faktiskt blev lite för mycket. Det fanns helt enkelt inget att ta på, utan upplevdes glättigt och nästintill jobbigt klämkäckt eftersom allt hela tiden var så bra. I de kretsar, ganska långt från kyrkans kultur, som jag rörde mig i var det mycket som inte var perfekt – med den enda egentliga skillnaden att ingen låtsades som om det var det. Visst var det också utmanande, men jag tänker att båda erfarenheterna har varit viktiga för mig.

I min församling har vi på senaste tiden talat om sårbarhet och vänskap som viktiga komponenter för att vara den församling vi önskar. Vi tror att de är nycklar för att växa – och för att världen ska förstå vem Gud är. Vår erfarenhet är att vänskap sällan går på djupet om livets sårbarheter inte delas. Om församlingen inte blir den plats dit man kan komma när livet är skit eller den gemenskap där man kan dela när livet brister, då blir det heller inte en plats för trons växt eller en gemenskap vi prioriterar att vara en del av. Det blir istället något där vi behöver spela en roll, ta på oss en mask eller helst av allt undviker när vi inte orkar.

Lyckoforskaren Meik Wiking menar i sin bok, The Little Book of Lykke, att känslor av samhörighet och givandet/tagandet av förtroende är två av de viktigaste faktorerna till att uppbringa lycka. Församlingen kan följaktligen vara en plats som ger oss mycket eller lite lycka beroende på våra val. Sociologen Brené Brown utmanar i sin bästsäljande bok Mod att vara sårbar att sårbarhet inte är lika med svaghet. Hon menar att rädslan att visa sig sårbar skapar avstånd till andra människor, till de egna känslorna och till händelser som ger livet mening och riktning. Och jag tänker också till Gud. Sårbarheten bör alltså inte bara vara ett val, utan en livshållning som vi inte ständigt har och tar kontroll över.

Någon gång per termin har min församling en gudstjänst utan tydlig ordning där vi ger möjligheten att fritt dela. För ett par veckor sedan hade vi en av dessa gudstjänster. Efter en kort inledning och en sång klev den första personen fram och bröt isen. Hon delade med sig av sin längtan, sin kamp och bad församlingen om förbön. Det öppnade upp och ingöt mod. När gudstjänsten var slut var det många som hade delat – och vi var många som hade blivit välsignade. Det var långt ifrån glättigt, utan det vibrerade av liv och längtan. Det öppnade upp för känslan av samhörighet och att vi tillsammans fick bära varandras bördor. Det skapade djupare omsorg om varandra och en bättre förståelse för varandras livssituationer. Det sänkte murar och prestationsångest då några gick före och det höjde förväntan på Gud. Det lämnade helt enkelt efter sig en smak över att livet är komplext men att Gud är med genom allt och att vi får vara med.

Att vara duktig och trevlig är ju sannerligen kvaliteter att uppmuntra, men jag är övertygad om att kyrkans attraktionskraft snarare ligger i en ärlig sårbarhet än att inbjuda till en klubb för dem som har lyckats – eller i alla fall låtsas. Sårbarhet är som sagt inte samma sak som svaghet eller att vältra sig i elände. Kanske är det så att sårbarheten är en viktig nyckel i vår tid för att verkligen mötas, människa och människa liksom människa och Gud.

DANIEL STRÖMNER

 

 

0 Kommentarer