Pålitlig byråkratiapparat på 1910-talet

”Ingen är död på riktigt förrän de ringar på vattnet som de har orsakat i världen har planat ut … En människas livslängd, sägs det, är bara kärnan i hennes faktiska existens”, skriver Terry Pratchett i fantasyromanen Döden ligger lågt.

Min farfars mamma, Elisabeth Braw, var folkskolelärarinna. I början av 1900-talet arbetade hon i Attsjö skola några mil från Växjö. 

I Attsjö bodde en pojke som hette Georg. Han var fosterbarn hos ett par som inte hade några egna barn. När folkskolan var slut gick han till sjöss – ett inte alldeles ovanligt yrkesval för en pojke som ingen hade råd att satsa på.

Georg, 14 år, kom till Lübeck med båten. Där gick han till ett simbadhus, antagligen tillsammans med några andra ur besättningen. Kanske hade Georg aldrig sett någon bassäng förut. Det såg ut som om han missbedömde djupet, och några tyska män ropade för att varna honom, men han förstod ju inte tyska. Ingen av hans arbetskamrater från skeppet fanns i närheten. Stadens räddningstjänst ringdes in och kom snabbt för att utföra 1910-talets motsvarighet till konstgjord andning, men det var för sent.

Varför vet jag det här? Jo, för Georgs fostermamma tog kontakt med min pappas farmor när det hade hänt. Hon skrev för att tacka för att Elisabeth hade varit en så bra lärarinna för Georg, och hon ville ge henne något, men hon hade det mycket knappt. Min pappa minns att farmor berättade om pojken som dog och om fostermamman som gav fröken ett begagnat örngott i present.

För ett tag sedan hittade min pappa vykortet bland sin farmors papper. Minnet stämde! Han tog kontakt med Attsjö roteförening för att höra om någon visste något om Georg, och han fick svar: jo, det finns några som minns berättelsen om honom.

Sedan tog han kontakt med Stockholms stad, och efter några dagar kunde han läsa motsvarigheten till socialsekreteraranteckningarna om Georg som behövde ett hem eftersom hans mamma (ensamstående) inte kunde ta hand om honom, beslutet att flytta honom till ett barnlöst par i Attsjö, referat av kontakterna med Georgs fostermamma, lite om hur han mådde, beslutet att bekosta hans konfirmationskostym.

Från Lübecks stadsarkiv fick min pappa en redogörelse för det som hände på simbadhuset. 

Georg var en av alla pojkar som behövde ett nytt hem för drygt hundra år sedan. Fick han kärlek och värme? Det framgår inte riktigt av anteckningarna, men det är tydligt att det fanns vuxna som brydde sig om honom och att många var noga med att utföra sitt arbete, till och med de tyskar som blev tvungna att ta hand om honom när han hade drunknat. Allt finns nedtecknat. När Elisabeth berättade om Georg fick min pappa intrycket att Georgs fostermamma hade varit en omtänksam och kärleksfull person – Georg hade det bra hos sina småländska föräldrar fastän de inte hade råd med så mycket.

Nu skickar jag Georgs ringar på vattnet vidare en liten bit. 

Simskolan kom lite senare och är fortfarande en viktig del av vårt samhälle.

Men mest kan man väl önska att varenda ung människa vars familj inte kan ge den omsorg och trygghet som en ung människa behöver omges av både en pålitlig byråkratiapparat och av vuxna som är beredda att vara extrafamilj.

 

 

 

Anna Braw

0 Kommentarer