Som ung pastor lärde jag känna ett äldre par som ofta gick på gudstjänsterna. De hade båda varit lärare, men nu var de pensionärer och hade bosatt sig på sitt sommartorp långt ute i skogen. Hon var troende sedan barnsben och han hade varit en inbiten ateist ända tills något år innan jag träffade dem. De var båda original i ordets finaste bemärkelse. Nu är de döda sedan länge, liksom deras ende son.
Mannen hade alltså blivit kristen på äldre dagar, men hans hustru var inte nöjd med hans tro och fromhet. Han tänkte nämligen inte precis som hon och kunde inte tro allt i Bibeln. Var han verkligen riktigt frälst?
Den första julen var jag ungkarl och skulle för första gången fira utan mina föräldrar. På jul-aftons eftermiddag var det julbön i en av kyrkorna och jag hade valt flera Christmas Carols ur den nya sångboken Herren lever. Jag hade lärt mig att älska dessa sånger, men det hade nog ingen annan. Kvinnan från torpet var arg efteråt. Riktigt rejält upprörd. Vart tog hennes barnafromhet vägen? Hon deklarerade högljutt i kapprummet att jag förstört hela hennes jul.
Innan jag ledsen lämnade kyrkan upptäckte jag att hon i sin ilska hade glömt handväskan i bänken. Vad göra? Efter en stunds funderande bestämde jag mig för att åka de slingriga vägarna hem till deras torp. Jag parkerade bilen och promenerade den sista biten i mörkret mellan de höga träden. Ensam på julafton. 24 år gammal. Med handväska.
Och du har gissat rätt. Kvinnan blev så häpen, tacksam och glad att jag tror till och med jag fick en kram. Allt var förlåtet. Hon tackade mig för att jag hade lämnat väskan och jag tackade Gud för att hon hade glömt den. Och det blev en riktigt god jul för både henne och mig, och en fördjupad vänskap som höll hela vägen.
Några veckor senare bjöd mannen mig på en skidtur uppe vid torpet. Jag försökte nog slingra mig undan, men inga ursäkter godtogs. Jag fick låna skidor och han stakade iväg med god fart, 82 år gammal, nästan 60 år äldre än jag. Strax blev jag efter, men på en liten höjd stannade han för att invänta ungdomen. När jag kom fram sa han fyra korta ord som förändrade hela min bild av honom: ”Detta är mitt Gerisim.” Det var allt, men jag hann se tårarna i hans ögon innan han snabbt skidade vidare. Som om han skämdes. För orden och tårarna.
Själv stod jag kvar alldeles stilla i flera minuter. Platsen förvandlades och blev helig. Jag tittade på de höga, snöklädda träden som reste sig som pelare i ett tempel. Och ett tempel var det ju. Gerisim är berget där samarierna bad, men inte riktigt som de rättrogna judarna, utan lite annorlunda, på sitt eget vis.
Det var alltså så han tänkte, min åldrige skidkamrat. Att han inte var riktigt renlärig. Inte än i alla fall. Men bad, det gjorde han. Kanske hade han gjort det i decennier fast ingen visste. Stannat på sitt Gerisim ute i skogen. Där bara träden lyssnade. Och Gud!
Gång på gång har jag i tanken återvänt till den gamle mannen och hans Gerisim på Nävlingeåsen. Och undrat hur många sådana platser det finns i bygderna. Platser där människor möter Gud trots att de inte riktigt tycker sig passa in i den fromma finkulturen och rena tron. Hur många ber till Gud utan att vi i kyrkorna har en aning om det? Kanske vi borde utgå från att våra medmänniskor är troende ända tills de bevisar motsatsen?
LÄGG TILL NY KOMMENTAR