Livet låter sig inte bevekas av tjat. Linda Andersson beundrar livets tålamod. Allt har sin tid, och det är det enda vi får veta. Frågor om när eller hur länge besvaras med tystnad.
Det första mina brorsöner frågar när jag kommer hem till dem är ”Har du din iPad med dig? Får vi spela på den?” och sen frågar femåringen ”Linda, om hur många dagar ska du åka till Stockholm?” Och jag svarar ”Först är det lördag, sen är det söndag, sen är det måndag, och då åker jag tåget till Stockholm igen.” Han vill veta. Han vill ha ett tidsperspektiv att förhålla sig till. Ska faster vara med mig två dagar eller fem dagar eller tio dagar? Det är viktigt. Ska jag ställa in mig på lång eller kort tid?
Och jag förstår honom. Jag är likadan. När det gäller Livet. Jag vill veta. Kommer det här att ta så här lång tid eller ännu längre tid? Kommer jag att få vänta på det här i tre veckor eller i sju månader? Får jag veta om två dagar eller tolv dagar? Kommer det att hända nästa år eller aldrig? Kommer det att överrumpla mig innan jag är redo?
Ovissheten är inte rolig. Den förvirrar en redan förvirrad. Den sätter frågvisa tankar i rullning hos en som redan tänker mycket. Men Livet är inte riktigt så generöst och pedagogiskt mot mig som jag är mot brorsonen. Mina frågor om när bemöts med orubblig tystnad. Fram till det att något händer eller inte händer. Jag kan inte ens tjata mig till ett svar. Jag har försökt. Flera gånger. Men Livet är inte lika påverkbart av tjat som jag är. Jag orkar bara hålla emot en kort stund när någon tjatar. Jag beundrar Livets tålamod.
Allt har sin tid. Ja, det är så sant. Jag rabblar det som ett mantra ibland. För mig själv. Det är ju precis så det är. Precis allting har sin tid. Stort och smått. Viktigt och oviktigt. Allt jag kan göra är att vara i nuet. Plocka med mig lite erfarenheter av det som händer, när just de tiderna är inne. Och tänka hur nuet kan påverka det som kommer eller inte kommer, och på så sätt se framåt.
Men det är så svårt att inte tänka på de där tidsfrågorna. När? Hur länge? Och det är så jobbigt att inte få svar. Att inte ha en susning. Allt har sin tid. Ja. Okej. Men när är Tiden? Jag vill ju veta. Jag vill ha något att förhålla mig till. Tänk så mycket onödigt funderande som skulle besparas mig om Livet sa ”Först är det januari, sen är det februari, och då kommer det att hända” eller ”Det är ingen idé du tänker på det där för det kommer inte att bli så” eller ”När du fyller femtiosju, då kommer det där”. Bra, då vet jag. Då kan jag andas och tänka på det som är här och nu istället.
Men som sagt. Så fungerar inte Livet. Och vid närmare eftertanke så är det kanske lika bra. Att jag inte vet när och om. Det är frustrerande. Men jag kan kanske försöka andas i nuet utan att veta om sen.
Ernst Kirchsteiger sa en gång, när han höll på med ett pysselprojekt i tv ”Försök att ha tålamod och bara låt det stå så”. Och jag får väl försöka att göra just så. Ha tålamod. Försöka. Och inte tjata så mycket på Livet.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR