Oväntade himmelska bönesvar

För något år sedan kom mejlet jag planerat att besvara ”ja, tack, jag kommer gärna på anställningsintervju”. Jag hade sett fram emot det, längtat och hoppats. Allt jag läst och jobbat med pekade ju mot detta. Det var så tydligt, för mig och för andra. Det var Guds vilja. Men svaret var negativt. Jag skämdes för mitt självförtroende och blev arg för att allt hade känts så rätt. Jag hade liksom redan mentalt börjat jobba där, gjort matlådor och satt upp familjefoton på skrivbordet. Och så blev det nej. Inte ens intervju. Bara nej.

Känner du igen dig? Kanske har det gällt ett hus du inte vann budgivningen på. En kärlek som inte besvarades, en utbildning du aldrig kom in på. Kanske har du känt att du varit på precis rätt väg och änglarna gjort high fives medan du tågat fram. Och så hamnar du i en återvändsgränd. Och du liksom jag, undrar varför. ”Gud, vad var meningen med det här? Varför har det känts så välsignat i hela kroppen? Vad vill Du egentligen?!”.

Jag vet inte hur många gånger jag sagt så till Gud om jobb, boende, utbildning, planer. Men kanske har både du och jag fått uppleva hur det vänder. Jag såg en återvändsgränd när jag och min man flyttpackade i huvudstaden utan ett hem att flytta till. Tiden gick och bebisen i magen växte ikapp med min oro.

I verkligen sista stund fick vi en lägenhet en kollektivtrafikstimme bort och jag visste att jag borde vara överlycklig och toktacksam, och var det till en viss nivå, men jag förstod inte varför vi skulle bo där. I en liten etta i en annan del av stan, långt från vänner, församling, våra skolor och liv. Lidingö kunde vara hur lyxigt som helst, jag brydde mig inte. Jag ville verkligen inte bo där.

Men Gud hade en enastående plan. Okända grannar har blivit vänner och en efter en av mina bästa vänner har flyttat in i samma hus. Det är som i Friends, som i Bullerbyn, som förr. Grannbarn bjuder på banan och till kalas. Grannar planterar potatis och jordgubbar, bjuder på mat, hänger upp gungor och lagar punktering. De ger tacokrydda, sticklingar, råd om el och passar dottern som får låna lekstuga, plaskpool och studsmatta, medan vi lånar bil, ryggsäck och lägenheter och äter oss mätta på gårdens vinbär. Uppe på detta fick vi så småningom en större lägenhet och jag en annan finfin tjänst. Det är som under, mirakel, himmelska bönesvar jag inte ens kunde tänka ut att be om. Det är så bra så att jag blir nostalgisk medan det pågår.

Men den här krönikan är inte en saga om den bortskämda flickan som fick det ännu bättre (jag förstår ju att besvikelse över flytt till Lidingö kan ses som bortskämt). Det är inte heller ett klämkäckt uttalande med liknelser som att även sura äpplen kan bli äppelpaj. Det är ett påpekande att många återvändsgränder ju inte är återvändsgränder. Där bilvägen tar slut finns ofta en stig som kanske är slingrigare, men också mer spännande och vacker.

Jag vill ropa ut att Gud kan kännas fullständigt ointresserad och ofta jobbar i sista minuten, men också förtroligt viska att jag ofta tycker att det blir rätt bra. Är det inte så? Trots all vardaglig ångest och evigt vabbande. Det är helt enkelt reklam för Gud. Att vägarna är outgrundliga, men att Han är att lita på.

Ett tack till Gud som faktiskt jobbar på rätt bra.

 

 

 

AnnaSara Dahlén Gotting

0 Kommentarer