Jag sitter nere vid vattnet och väntar på orden. De vill inte riktigt komma. Det blir mer känslor och intryck. Grönskan som lutar sig ut över vattnet. Den där lilla sothönan som simmar helt nära. Måsfåglarna som låter som bara måsar kan. Svallvågorna från en och annan motorbåt. Småkillarna som kommer för att mata fåglar med bröd. Får som bräker på 4H-gården här intill. Bruset från tunnelbanan och bilarna på bron en bit bort. Skorna som blir blöta när vågorna stänker mot kajen där jag sitter.
Samhörighet. Jag tänker att jag ska odla den känslan i sommar. Jag uppskattar att ha människor i närheten när jag rör mig ute, mer än jag trott att jag skulle göra. Jag behöver inte känna mig som en främling. Vi hör ihop. Människor, djur och växlighet. Jag övar mig i att se sammanhangen. Och mest av allt älskar jag just nu träden. De som hela vintern sträckt sina kala grenar mot himlen och skapat de mest fantastiska konturer. De som nu liksom svämmar över av stolthet, av grönska. Och som vi behöver dem, träden.
Vi lever i och av en underbar väv av liv. En tunn väv som omger vår planet, likt ett myllrande undantag i en rymd som annars verkar karg och öde. Vi är alla del av samma väv. Ingen är enskild, möjligen lite särskild, men alla finns vi här för att väven finns. Samhöriga. Vi är också barn av jord och ljus, sammanflätade med allt annat liv. Att odla sin känsla av samhörighet är att göra motstånd mot meningslösheten och ensamheten.
Fransiskus av Assisi var ett helgon av det radikala slaget. Han drabbades så av kallelse och kärlek till Jesus Kristus att han lämnade sin välbärgade tillvaro och levde fattig. Han blev bland annat ihågkommen för att han predikade för fåglar och kallade allt och alla för bror och syster. Det är något med det, att se syskon överallt. Jag fick för mig att pröva under en långpromenad. Överallt fanns bröder och systrar längs vägen där jag gick. Stora och små. Jag talade med Broder Pilträd en kort stund. (Nå, mycket tyst och i smyg, inget att oroa sig över.) Det var ett givande samtal. En man som stod och fiskade en bit bort log vänligt. Broder Pilträd bjöd bara stilla in mig i sin glädje. Det var allt.
Jag vill också odla medkänslan i sommar. Att känna med. Medkänslan låter oss vara öppna för glädjen hos dem vi möter, låta deras glädje göra oss glada. Bara så kan vi också tillsammans orka ta in den oro och vånda som är nödvändig för att ta itu med de utmaningar vi står inför. Vi, tillsammans.
Vi har väl fått nog av splittring och främlingskap nu? Vi vet alltför mycket om hur det är att känna sig avskild och ensam. Nu är det hög tid att vi rotar oss i det gemensamma. I livets väv. Vi har som kollektiv missbrukat jorden, det är inget tvivel om den saken. Skulden är inte jämt fördelad, men alla behöver vi ta ansvar utifrån våra förutsättningar. Fransiskus vill oss något, det är som om han viskar genom fåglar och träd: Vänd om, syskon, vänd om! Skapelsens stora nödrop vill hellre få vara en lovsång, en gemensam sång i allt som finns. Vänd om och sjung med!
Syster Vatten stänker upp mot mina redan blöta skor, som om hon undrar om jag lyssnat ordentligt. De där orden jag väntade på, de kom ju till sist: Samhörighet, medkänsla, omvändelse. Något att odla i sommar.
LENA BERGSTRÖM
LÄGG TILL NY KOMMENTAR