4

Öppna gränser och dess konsekvenser

Jag läser om Juluppropet. Många engagerade vill ha en generösare flyktingpolitik. Jag borde bli glad. Men min första reaktion är: ”Åh nej. Inte nu igen!”

Det är politikern i mig som suckar. För jag vet hur det är. Jag har suttit där och försökt få ekonomin att gå ihop. Fått väga barn i behov av extra stöd mot äldres behov av mer mänsklig kontakt. Bekymrat mig över att såväl socialtjänst som vård borde ha mer resurser till barn och gamla.

Och nu kräver kyrkoledare att vi ska öppna gränserna. Men tar de ansvar för konsekvenserna? De kommer inte att sitta med de svåra besluten, att väga ett viktigt behov mot ett annat. För det är just det politik handlar om. Oavsett hur många gånger vi säger att vi inte får ställa mänskliga behov mot varandra, är det politikens vardag. Så länge inte resurserna är oändliga handlar det om att väga, prioritera och fatta beslut som går någon emot, någon som hade behövt vårt stöd.

Det finns heller inga enkla lösningar. Vi har redan världens högsta skattetryck. Vi är bäst i världen på att betala våra skatter. Juluppropet kokar i politikens vardag ner till att antingen låta vissa människor, de invandrade, stå utanför välfärden, eller att försämra den för alla.

Det vore så enkelt att fullständigt dissa detta upprop. För det sprider en falsk bild av att det bara är att låta politikerna besluta, så löser sig allt.

Så har jag tänkt i flera dagar. Men samtidigt har en annan tanke gnagt.

Det är så enkelt att bli cynisk när man ser att vardagens problematik inte går ihop. Människor reduceras till kostnadsposter. Engagemang som visas förminskas till naiva röster som inte har en aning om verklighetens hårda fakta.

Ibland är jag sådan. Då kan också en hopplöshetens känsla gro. Varför ska jag engagera mig i det lilla när de stora skeendena driver oss alla framåt i andra riktningar, dit jag inte vill? Det spelar ändå ingen roll ...

Så: Kanske julupprop ändå behövs. Inte för att jag tror på att det kommer att fungera i den kommunalgrå vardagen. Utan helt enkelt för att det visar på att det finns människor med engagemang. Människor som vägrar låta sig bli cyniska, slås ner av omvärldens alldeles för ofta omänskliga utveckling, tro att förändring är möjlig.

Om jag ändå så här i de yttersta av detta års dagar skulle önska mig något, vore det att nästa upprop skulle peka mot sådant som vi själva kan påverka. Migrationen har visat att vi har ett välfärdssamhälle som ibland sträcks ut till det yttersta. Många kommunala tjänstemän vittnar om hur de balanserar på gränsen till sin förmåga. Det är kanske inte där vårt fokus ska ligga.

Kanske skulle nästa upprop rikta sig till alla oss kristna, som alldeles för ofta tillhör den ljumt bekväma medelklassen. Kanske skulle vi kräva att vi själva visade mer engagemang; för den gamla dementa kvinnan som inte får besök på boendet, för de barn som behöver stöd och hjälp för att få läxorna lästa, för de unga som mår illa i ett samhälle där självuppfyllelsen blivit allt, för människor som söker en genuin kristen tro, för naturen som suckar under vår ohållbara livsstil …

Så tack juluppropare för att ni vägrar bli cyniska i en cynisk värld. Och tack ni som argumenterar för att vardagen ska fungera, och vägrar bli naiva i en naiv värld. Ni behövs, allihop!

 

Staffan Werme

4 Kommentarer
Thorsten Schütte
En motbild till stereotypen "den ljumt bekväma medelklassen": http://www.vlt.se/opinion/debatt/ann-lystedt-ingen-angslan-hos-medmanskliga-entusiaster
Inger Selander
Tack, för dessa kloka synpunkter!
Thorsten Schütte
Nu kom det ett svar till debattartikeln jag länkade till: http://www.vlt.se/opinion/debatt/kajsa-dovstad-svarar-ann-lystedt-om-vlt-ledare
Pether Nordin
För att avvägningar mellan olika intressen ska kunna ske på ett rimligt sätt, är det viktigt att låta röster som talar till förmån för de svagaste göras tydligt hörda. I annat fall blir det de svagaste som får betala notan trots allt.