För om du inte vågar visa dina mindre lyckliga sidor blir det svårare för mig att visa mina

Jag skulle byta till sommargardiner och plockade ner de vintrigare för att hänga upp de blommigare, ljusare. Men halvvägs stannade jag upp, tittade på de gardinlösa fönstren och undrade:   ”Varför täcker vi egentligen för (delar av) fönstren med tyg som hindrar både utsikt, insyn och ljusinsläpp?” Jo, jag vet att vår iver att ha det snyggt och göra som andra är vanliga skäl, men jag drog plötsligt paralleller som fick mig att fundera vidare.

Vissa av oss väljer smala panellängder som dekorerar men inte täcker så mycket av fönstret, eller transparenta som både släpper in och ut. Andra föredrar tjockare, bredare, mer eller mindre heltäckande gardiner, eller skynken kanske jag skulle säga. Jag pratar nämligen inte om fysiska gardiner utan om de ”skynken” som vi sätter upp och drar igen för att bara visa valda delar av oss själva för andra. Skynken som ska skydda oss från att bli blottade och synliga med de fel och brister vi har, men som samtidigt hindrar oss från att låta ljuset flöda in och faktiskt dela livet sådant det är.

Jag skulle nog behöva en högre utbildning i psykologi för att utveckla gardinresonemanget fullt ut, men jag är bara amatörpsykolog och hobbyanalytiker. Jag kommer alltid att vara en tänkare och kännare. På gott och ont, men det är sådan jag är och det vinner jag inget på att dölja — det skulle bli ganska genomskinligt ändå.

Att tänka är inte detsamma som att förstå, men för mig är min liknelse begriplig: Oavsett årstid är många rädda att visa alltför mycket av sig själva och kanske tycker eller tror att det är snyggare eller snällare att bildligt talat gömma sig bakom en gardin, i alla fall så där lite lagom. Hänga upp en blommig gardin när vi känner oss vissna? Ställa oss bakom en färgglad längd när vi känner oss grå? Dra för ett vitt draperi för att inte visa vårt eget mörker?

Vilken kultur vill vi sprida vidare till våra unga? Den där man svarar ”Jo tack, det är bara bra!” trots ohälsa, frustration över relationer, oro över ekonomin, ensamhet? Vilken kultur finns i dina sammanhang? Hur svarar ni på frågan ”Hur har du det?” Är det med ett ”Bara bra” eller får man svara ”Det är inte bra”?

Jag är allergisk mot något som andra tål rätt bra, nämligen det vanemässiga svaret att det är bara bra fast det inte är det. Det är underbart om allt är bra och vi behöver absolut inte klaga i tid och otid, men om jag vet att du har det jobbigt klingar ett sådant svar inte bra i mina öron. För om du inte vågar visa dina mindre lyckliga eller lyckade(?) sidor för mig blir det svårare för mig att våga visa mina. Eller? Kanske är det jag som ska börja öppna min dörr på glänt och därigenom bjuda dig att kliva in och göra mig sällskap i den mänskliga, bräckliga tillvaron? Den där vi inte behöver känna oss ensamma i våra egna icke-perfekta liv. Den där vi vågar säga att vi inte orkar eller vill när vi inte orkar eller vill. Den där vi vågar erkänna våra tvivel fast andra verkar så trosvissa. Den där vi inte behöver föreställa oss, där vi inte stänger ute ljuset av rädsla för att visa våra skuggor och där vi delar både glädje och sorg. Den tillvaro där vi helt enkelt vågar vara oss själva i trygg förvissning om att vi duger bra precis som vi är.