Om all skuld slätas över finns ingen möjlighet till gottgörelse och upprättelse.

På radion hör jag en intervju med en barnmorska som kritiserar nyblivna föräldrars mobilanvändning på BB. Under barnets allra första timmar och dagar, då babyn och föräldrarna ska lära känna varandra, är alltför många föräldrar upptagna av sina små skärmar. De är så upptagna av att lägga ut den glada nyheten och ta bilder på underverket att de kan missa den nyföddas ofta svaga signaler. Innan babyn skriker rör hon på läpparna i längtan efter bröstet, små, små rörelser som bara den uppmärksamma uppfattar.
  I radioinslaget deltog också en ledarskribent som kritiserade barnmorskan för att hon skuldbelade nyblivna föräldrar. De är oroliga och osäkra nog; ska de känna skuld nu också? Och behöver vi inte göra upp med allt detta skuldbeläggande av mammor?
   Barnmorskan svarade att det kanske inte är de mest oroliga och osäkra som är upptagna av mobilen på BB.

Efteråt funderade jag över detta att det blivit så tabu med skuld. Ingen får någonsin skuldbeläggas. Om barnen mår dåligt vid en skilsmässa har föräldrarna ingen skuld. Brottslingar har haft en taskig barndom och alla gör alltid så gott de kan. Skäller vi och grälar och är ovänliga har vi inte blivit bekräftade och Hitler hade en förfärlig barndom.
   Det är inte lätt att få till vardagen när arbetslivet blir allt tuffare, vi kan både bli ilskna och försumma nära och kära av ren utmattning.
   De flesta kriminella har haft en svår barndom, kanske alla.

Men det betyder inte att det inte finns skuld. Enligt den kristna tron finns det också upprättelse och förlåtelse, en möjlighet till försoning och en ny början.
   Är det sekulariseringen som gjort att möjligheten till försoning så ofta glöms bort?
   Varför står vi som kristna inte oftare upp för förlåtelsens möjlighet?
   Många som känner skuld famlar i ett ingenmansland mellan överslätande och total fördömelse.
   Det är ett välkänt sociologiskt faktum att självmord är mindre vanligt i katolska miljöer. Bikten erbjuder en möjlighet att avlasta och sona skuld.
   Det är ju inte som i den lutherska ortodoxins nidbild av bikten, att allt sonas med sjutton Ave Maria och allmosor till kyrkan. Tvärtom uppmanar biktfadern konfidenten att gottgöra så långt som möjligt — barnet som snattat får betala med sin veckopeng, brottslingar ska ange sig själva och söka upp brottsoffret.

Ibland är gottgörelse inte möjlig — affären är nedlagd och offren döda. Då kan ”allmosor” till välgörenhet vara ett alternativ.
Om all skuld slätas över finns ingen möjlighet till gottgörelse och upprättelse. Kanske är det en — bland många — orsak till den eskalerande psykiska ohälsan.

Psykisk ohälsa är ju inte detsamma som att vara ledsen eller ha sorg. Psykisk ohälsa är ofta förknippad med att verkligheten skaver, kraven på jobbet eller förväntningarna på livet blir fysiskt omöjliga, skulden som gnager förnekas.
Givetvis finns det människor — särskilt kvinnor — som dignar under krav och absurda skuldkänslor. Det finns medberoende då vi tar på oss ansvar för allas välbefinnande.
   Då behöver vi höra att vi ingen skuld har.
   Men det betyder inte att skuld inte finns. Och vem av oss vill vara ett offer, utan ansvar, utan val?