Och så var grälet igång. . .

Magnus Stenberg möter såväl Israelvänner som Palestinavänner. Båda folkens berättelser rymmer så mycket smärta och sorg som talar till oss och skapar känslostormar.

När den förre israeliske premiärministern Ariel Sharon nyligen gick bort gavs kommen-tarer i helt olika riktningar. Medan utrikes-minister Carl Bildt överraskade många genom att beskriva Sharon som en briljant militär befälhavare var det andra som påminde om Sharons ansvar för massakrerna på palestinier i libanesiska flyktingläger 1982.

”Djupt provocerande”, rasade oppositionsföreträdare men också flera allianspolitiker om utrikesministerns positiva ”twitterkondoleans”, medan Bildt stod på sig och hävdade att så uttrycker man sig när en människa går bort. Och så var grälet igång, som så ofta när vi ska samtala om Israel och Palestina, om vad som sker och vad som skett. Känslorna svallade och invektiven haglade.

Vi älskar Israel, har några besökare skrivit i gästboken på Bildas studiecenter i Jerusalem.  Det är en rak, enkel och vacker deklaration. Vad den bottnar i framgår inte, i en gästbok uttrycker man sig kort. Kanske är det den israeliska mångkulturen och det skiftande landskapet som väckt varma känslor. Eller så rör det sig om något slags ställningstagande, politiskt eller kanske till och med religiöst. Jag bara gissar. Ganska många anser sig kallade att göra ställningstaganden, vassa och tvärsäkra, när det gäller Israel och Palestina.

Ställningstaganden eller ej — ett besök i det heliga landet väcker känslor. Den där gästboken rymmer många andra vittnesbörd, från människor som känt djup sorg inför åsynen av hur palestinska kvinnor och män förnedras vid checkpoints. Vi älskar, skulle någon säkert ha kunnat sammanfatta sina känslor, det ockuperade palestinska folket.

Från båda sidor, om man nu får förenkla och tala om två, hänvisas till fakta. ”Fakta talar för sig själv. Det finns siffror. Historiska bevis. Uttalanden huggna i sten. Hur kan någon vara blind inför verkligheten?”

Några välformulerade radioröster från vintern har jag tagit till mig. Journalisten Göran Rosenberg konstaterade i en krönika i P1:s Konflikt, att fakta faktiskt inte talar alls. Det är människor som talar. Det är människor som väljer vilken berättelse man blir fångad av och vill berätta vidare.  Den nästan lika kloke, men möjligen roligare, Fredrik Lindström förklarade i sin Vinterkrönika i julas, att våra känslor betyder allt.

Känslorna blir starka när vi talar om Israel och Palestina. Det är som det ska. Både den israeliska och den palestinska berättelsen, den historiska och den nu pågående, rymmer så mycket av smärta, sorg och rädsla att det är naturligt att bli drabbad, oavsett vilken av de båda berättelserna man kommit nära.

Det är helt i sin ordning att vi har såväl Israelvänner som Palestinavänner, både i politiken och i kyrkorna. Känslorna får storma. Uppfattning stå mot uppfattning. Den stora utmaningen är att trots grälet faktiskt lyssna på varandra. Att inte slå dövörat till.

I den uppgiften finns bara en att utmana: sig själv.

Magnus Stenberg

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.