Nu finns möjligheten till nya vägval

I år blev jag tvungen att avstå från skidåkning men jag har njutit av att få se och ta del av barnbarnens första erfarenheter av skidåkning nedför backen och fartfyllda race på pulkan. Vi hade otroligt tur med vädret – sol varje dag från en molnfri blå himmel. Precis sådär oskyldigt blå som Ted Gärdestad sjunger om i en av sina välkända sånger. Jag känner stor tacksamhet och glädje, den här veckan var ­vinter när den är som bäst. Den här veckan var vår ­vinter!

Nu sitter jag hemma och leker med orden: vår och vinter blir vårvinter, en helt annan sak.

Vårvintern kan vara efterlängtad om ­vintern varit lång, mörk och kall. Det händer inte så ofta nu för tiden där jag bor i storstaden. Men jag gillar ändå känslan ordet väcker – det börjar röra på sig, man anar förändring, förväntan om ­något nytt. Snön smälter, det töar och blir blött, ljuset bryter ny mark i allt snabbare takt. Solglimtar tittar fram, snart kan vi vända våra ansikten mot solen och njuta en stund i dess värme. Har du tänkt på hur ­tidigt man hör fåglarna? Hur luften har som en annan doft? Det känns löftesrikt, som en utlovad övergång. Våren ännu gömd för ögat, avslöjas en aning i allt detta.

Ett gammalt begrepp dök upp i min­ ­tanke – dagsmeja, som jag förknippar med just den här tiden. Jag konsulterade Wikipedia och där kan man läsa att dagsmeja är en form av snö-­eller isavsmältning som inträffar på senvintern eller våren, då solens ökade instrålning får snötäcket eller istappar att börja smälta trots att temperaturen i luften är under noll grader. Det känns nästan lite busigt och trotsigt hoppfullt. Egentligen är det minusgrader och fruset men vid soligt och klart väder väcks andra krafter upp. Ett skeende som föregriper en annan årstid, som väcker vår längtan – hur mycket vi än gillar vinter och snö. Dagsmejan bär på hopp!

Just nu befinner vi oss i en övergångstid när det gäller pandemin – restriktionerna är ­slopade i Sverige och i många andra länder men inte överallt. Än har pandemin inte släppt sitt grepp globalt sett. Många känner också osäkerhet och tvekan inför en återgång till hur vi har levt. Pandemin har gjort något med oss. Det finns förstås saker vi ser fram emot att få återta och annat vi är mer avvaktande inför. Men absolut är det hoppfullt och löftesrikt att pandemin börjar klinga av. Det finns något i de slopade restriktionerna som liknar dagsmejans påverkan – något sätts i rörelse, förändring är på väg, något annat väntar oss och vi kan börja ana det, ja till och med ta till oss och njuta av det. Våren är välkänd när den kommer men hur det blir efter pandemin är mera osäkert – för oss personligen, i församlingen och när det gäller samhället. Nu finns möjlighet till eftertänksamhet och nya vägval både på det personliga planet, i kyrkan och samhället.

Det känns utmanande och spännande. Min förhoppning är att vi orkar, vågar och vill glänta på dörren till förändring, att vi inte har för bråttom att återgå till det vi är vana vid.

Jag kan inte låta bli att sluta som jag började  
– jag leker med orden. En liten annan betoning av återgå blir åter gå…. Det är det jag vill efter pandemins stillastående ovisshet och uppskjutande av så mycket. Att åter gå, åter få komma i rörelse, vara på väg, hitta en riktning som bär vidare.

Christina Lindgren
sandaren@sandaren.se