Internet är fullt av skit, det vet vi sedan gammalt. Men häromdagen stötte jag på något som känns mer bokstavligt som skit än något annat. Och det handlar om något som vi västerlänningar lägger ungefär så mycket pengar som skulle kunna lösa hela svältkatastrofen i Yemen på: parfym.
Parfymskaparen Alessandro Gualtieri menar att ”de delar av kroppen som doftar mest är just där själen samlas” och därför har han gjort parfymen Stercus. För er som inte kan latin kan jag berätta att det betyder avföring. Han har gjort ”en intim doft som speglar den naturliga livscykeln från början till slut”. Med andra ord: en parfym som luktar skit. Han menar att den har ”doftnoter som kan uppfattas som obehagliga och göra dem till något spännande, intressant och vackert”. En liten flaska kostar 1500 spänn.
I 1700-talets Frankrike behövdes parfym för att människor skulle kunna dölja sin dåliga hygien och inte lukta illa. Marie Antoinette tyckte ju som bekant att det var bra att parfym fanns, men synd att det behövdes. Vi har inte bara en pandemi som sätter vårt luktsinne ur spel, även när det funkar så tvättar vi oss så mycket att parfym numer snarare är till för att vi ska lukta någonting alls. Vi har liksom gått hela varvet runt – från att bara de allra rikaste hade råd att dölja skitlukten kan de nu kokettera med den.
Det här är på ett sätt fruktansvärt skratt-
retande. En överklassgrej lika provocerande som vaskningen (det korta fenomen som innebar att betala för att hälla ut dyr champagne i vasken). Men det sätter också fingret på hur olika sociala regler vi måste förhålla oss till, beroende på om vi är rika eller fattiga. Där en människa betraktas som skit om hon är fattig och luktar skit men excentrisk och kanske till och med lite spännande om hon är rik och luktar stercus.
Och det värsta är att dessa dubbla måttstockar går igen på punkt efter punkt i allt. Fina familjen på Solsidan kan ha fyra barn, låta någon annan ta hand om dessa på kvällar och helger, ta en extra lång semester eller välja att inte jobba alls och det är helt ok. Det anses ofta till och med vara något bra. Och när de driver företag, föreningar eller på andra sätt organiserar sig med sin familj, sin ätt, så kan de kalla det tradition. Men om en fattig familj gör detsamma så är de fyra barnen plötsligt för många, att lämna över dem till andra är ansvarslöst, långa semestrar slött och trots att deras ätter ofta är splittrad över hela världen och det knappast finns en enda vapensköld i förråden kallas det välorganiserat. Det kallas för klan och problem.
Jag tänker att Gud har skapat oss alla till sin avbild, lika i rätt och värde, och som kristen är det något oerhört centralt att också försöka möta människor så, i ett diakonalt förhållningssätt. Men lyckas vi bemöta, eller ens tänka på människor på samma sätt beroende på om de är rika eller fattiga?
Om du möter någon med opererat ansikte, blonderat hår, en som vill ta med hunden i kyrkan, någon som åkt dit för bidrags- eller skatte-
fusk, någon som kan ett par språk förutom svenska, eller någon som ber andra om pengar; så kanske du, liksom jag, anpassar hur jag tänker om den beroende på om den är fattig eller rik?
Men tänk om vi en dag tänker precis tvärtom?
Tänk om Alessandro Gualtieri faktiskt skulle lyckas med sin parfym? Att han skulle lyckas att göra mer än bara en trött provokation som drar nytta av rika människor privilegium att göra allt det fattiga inte får (till och med få lukta skit). Tänk om han skulle få lukterna av fattigdom, hemlöshet och utstötthet till något spännande, intressant och vackert? Det skulle ju kunna vända helt upp och ner på allt vi vet om status och makt! Det vore häftigt.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR