Jag läser om amerikansk religion och politik. Om en undersökning som beskriver det politiska klimatet och hur det varierat hur många som går i kyrkan, beskriver sig som kristna.
Allt färre amerikaner bekänner sig som troende kristna. Snart står en fjärdedel av amerikanerna utanför den kyrka som i stort definierat landet; nationen, folket och politiken. För en del är detta välkommet. Vissa hoppades att när de religiösa konflikterna mellan konservativare och liberalare tonades ner, så skulle politiken bli mer sakinriktad och nedtonad.
Men det motsatta har skett. När kristna har tågat ut ur samhälle och politik har tonen hårdnat och klyftorna fördjupats. För republikanerna var Barack Obama ond och hans politik än värre. Bilden av Donald Trump behöver inte ens beskrivas. Få verkar begripa hur någon vettig människa överhuvudtaget kunnat rösta på en sådan tokstolle.
På sitt sätt är just vår syn på Donald Trump ett bevis på samma utveckling som sker i USA. Vi målar upp en bild av vår motståndare som inkompetent, tokig, ond. Vi väljer de nyheter som passar in i denna bild. Och sedan bränner vi broar och gräver diken mellan oss goda som står på rätt sida diket, och de andra galningarna som hamnat fel.
Det gäller USA. Men gäller det inte också Sverige?
Varför har det blivit som det blivit i USA? Det finns massor av förklaringsmodeller. Men låt mig peka på en:
Vi har tappat vårt gemensamma språk.
Visst. Vi talar svenska, eller amerikansk engelska. Men förstår vi vad den andre säger?
Så länge kristendomen var en statsbärande religion i Sverige, så länge skolorna bedrev kristendomsundervisning och så länge statens lagar fattades på uppdrag av konungen och Gud, fanns ett kitt som höll oss samman. Det kittet stavades traditioner, normer och etiska och moraliska uppfattningar. Men det stavades också språk.
Det religiösa språket med sin bas i Bibeln och Bibelns berättelser hade en hemvist även i det sekulära samhället och i det profana. Även om vi var motståndare religiöst, politiskt eller på något annat område, så begrep vi varandra. Och att begripa varandra är en förutsättning att nå varandra, att förhandla och att komma till ett avslut.
Men hur ser det ut i dag? Kristendomen har backat, är inte längre vare sig bärare av stat eller en tydlig religiös profil. Det gemensamma språk, den gemensamma bild av både dåtid, nutid och framtid som fanns, är inte längre. Det har ersatts av … ja, av vad?
Det västerländska samhället, byggt på våra kristna idétraditioner, är på gott och ont ett individualistiskt samhälle. Vi betonar hela tiden individen, hennes frihet och möjligheter. Livets mål stavas individuell utveckling. Men i vår betoning av individen, har vi glömt att vi är beroende av andra, alltid och hela tiden. Allt vi gör påverkar andra, allt andra gör påverkar oss.
Det individualistiska, demokratiska samhället bär inom sig fröerna till sin egen undergång. Demokrati förutsätter ett folk. Sanning måste vara absolut. Språk är till för att förstå varandra.
Jag kommer aldrig att möta Donald Trump. Men i min vardag finns precis samma strömningar, samma murbygganden och dikesgrävanden mellan människor. I samhället. I politiken. I kyrkan.
I begynnelsen var ordet. Det är dit vi måste åter.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR