När jag förföljde en åkgräsklippare

Jag tillbringade en regnig förmiddag i somras med att förfölja en kommunalarbetare. Vi var på väg till lekparken, jag och min tvååriga brorsdotter, då kvinnan på åkgräsklipparen dök upp. Eftersom min brorsdotter älskar alla slags fordon glömde hon helt bort lekparken. Istället förföljde vi en lång stund gräsklipparen – och intog till slut förmiddagsfrukten på en bänk framför en stor gräsplätt som blev klippt. En annan mer solig dag avvek vi också från vägen till lekparken eftersom min brorsdotter upptäckte en massa humlor och fjärilar. Och en tredje dag vandrade vi istället fram och tillbaka längs en vägkorsning för att se traktorer lasta av material från lastbilar.

För att kunna umgås med min brorsdotter – och de flesta andra barn – behöver jag vara beredd på överraskningar. Lämna öppet för mellanrum i min planering och ha tid att bli avbruten. Jag tänker på det när jag lyssnar på Stina Wollters oförglömliga sommarprat i P1. I en och en halv timme berättar hon om hennes ”jordelivs kanske viktigaste uppdrag” – att hjälpa åtta-
åriga Maja som är sjuk i cancer att förbereda sig på att dö. De känner inte varandra först, men Maja har på avstånd valt ut Stina Wollter till uppdraget och hon säger ja.

Deras relation byggs under några månader upp via sms, mejl och samtal. Maja på sjukhuset och Stina hemma i sitt vardagsliv. Programmet handlar om döden, men Stina Wollter berättar på ett sätt som får mig att vilja leva bättre.

Är jag beredd när mina Major dyker upp? Har jag hjärtat öppet eller har jag gjort det för hårt för att orka med en alltför pressad tillvaro? Har jag luckor i min kalender för det oväntade? Är jag villig att släppa in någon i min operfekta tillvaro? Att svänga av från den planerade lekparksstunden för att istället fascinerat se på när en gräsmatta blir klippt?

Och inte minst – klarar jag av att stå ut med att ibland vara ensam, ha tråkigt och säga nej till statusen i att vara en ständigt uppbokad person?

Jesus blir avbruten hela tiden. Han är på middag och upptäcker att hela staden har samlats utanför dörren med ”alla sjuka och besatta” som de vill att han ska bota. Jesus vaknar tidigt och går till en enslig plats för att be, men snart hittar lärjungarna dit och säger att alla letar efter honom. Jesus predikar i ett hus och plötsligt gör några personer hål i taket och hissar ner en vän som är sjuk. Och så där fortsätter det.

Jag går in i hösten med Stina, Maja och Jesus i hjärtat och med en önskan om att göra mer utrymme i mitt liv för den som kanske behöver mig. Och för att kunna ta emot den som kommer som en gåva till mig. Stina Wollter hjälpte Maja att dö, men Maja förändrade också hennes liv. Deras relation läkte ett stort sår Stina länge hade burit på. Så är det ofta. Vi ger, och vi får.

Mycket av det vackraste i livet kommer av att våga kasta sig ut: bli förälskad, lära sig något nytt, få barn, lära känna en ny vän, säga ”Jag tror”. Att bli överraskad av livet.

Inte visste jag till exempel att storleendet från en okänd kvinna på en åkgräsklippare när hon för femte gången såg en tvååring i rosa regnkläder dyka upp bakom ett hörn skulle bli ett av mina finaste sommarminnen.

 

 

 

 

0 Kommentarer