Det var dyster läsning eftersom tusen medlemmar försvunnit från samfundet på ett år. Ett av historiens största medlemstapp. Och det kan säkert förklaras på flera sätt. Delvis av pandemin, vilket gjort det tufft för alla verksamheter som bygger på fysiska träffar. Men en ursäkt som varit återkommande genom åren handlar om att alla folkrörelser har det tufft just nu. Det är både sant och inte sant. Det är sant att politiska partier, fackföreningar och nykterhetsrörelser har haft svårt att behålla och hitta nya medlemmar. Men det innebär inte att folkrörelser har dött. De har bara hittat andra vägar.

Enkel trestegsraket

För hundra år sedan var folkrörelsen en banbrytande modell. De var viktiga inte bara för människor utan också för samhällsutvecklingen och demokratin. De växte genom en enkel trestegsraket: Identifiera ett problem, erbjud en lösning och ta sig ut där människor finns. På dåtidens torg och knutpunkter ropades budskap ut om världens tillstånd och hur det skulle bli bättre. Engagerade ledare brann och förklarade att om vi var många som gick tillsammans kunde stor förändring ske. I dag sker det här också, men platserna är nya och därmed också formen för medlemskap. “Bensinupproret 2.0” är till exempel Sveriges mest snabbväxande folkrörelse – någonsin. Under tio dagar, 2019, fick Facebookgruppen 400 000 svenska medlemmar. I dag är de över en halv miljon, har startat formell förening och framgångsrikt drivit på en sänkning av bensinpriset. Det finns gott om liknande ­Facebookgrupper, med hundratusentals medlemmar och sjudande politisk aktivitet. Och utanför Facebook orkestrerar Greta Thunberg en av världens kanske starkaste klimatörelse från sitt Instagramkonto. Barnmorskeupproret tvingade ansvar från politiker och #Metoo förändrade en hel värld. Det är rörelser som många känner sig vara en del av, men ändå inte skulle se sig som medlemmar i. Finns det inte något att lära här?

Innebar det att MHF nu hade 200 000 medlemmar? Betjänade? Spelar det någon roll?

Hela vår kyrka är strukturerad kring medlemsbegrepp. Folk ska in i rullorna, in i verksam­heten, bockas av i statistiken. I Sändarens text om medlemstappet försöker några kyrkoledare problematisera, men snubblar sedan direkt in i nästa problem: “Jag tycker nog antal betjänade är en intressantare statistik, för där finns alla de vi möter i samtalsgrupper, körer, sinnesrogudstjänster”, säger en av dem. Som kyrkan vore ett andligt McDonalds? Där vi, genom att maximera hur många som betjänas, kan läsa in framgång? Snarare är det kanske som ytterligare en till­frågad kommenterar i texten: “Jag vet inte om kyrkan ­behöver mäta framgång alls”. Men det kyrkan behöver är samma tydlighet som de tid­iga folkrörelserna: Identifiera problem – erbjuda lösning.

200 000 följde deras konto

När Motorförarnas helnykterhetsförbund skulle ut på internet för några år sedan, insåg de att ingen förstod deras budskap. Så de skapade helt enkelt ett konto som hette: “Jag vill inte förlora vänner och familj. Kör inte full.” På kort tid fick de över 200 000 som följde deras konto. Som aldrig skulle kunna tänka sig bli medlem eller till­höra MHF, men däremot gärna ställa upp på deras budskap. Innebar det att MHF nu hade 200 000 medlemmar? Betjänade? Spelar det någon roll?

Vad som spelar roll är kanske att folk nås av budskapet, entusiasmeras, vill åt samma håll. Vår låsning vid att de också ska bli en viss typ av medlemmar gör att vi riskerar förlora blicken på det målet.

Emanuel Karlsten
journalist, föreläsare och krönikör i Sändaren