Mot rädsla hjälper bäst en öppen famn

Vaccinet har blivit en religiös fråga och jag undrar om kyrkan sitter på svaret på hur det kan hanteras. Runt omkring oss har nu 15 procent av landets vuxna befolkning börjat formulera svar på varför de valt att inte vaccinera sig. Det skedde faktiskt över en natt, den 1 december. Det var då en miljon ovaccinerade behövde ha ett svar: Skulle de följa med på den bokade konserten ­eller nattklubben behövde de visa upp vaccinbevis. Hade de inget behövde de ha ett svar på varför. För många – kanske de flesta – har det hittills mest varit lättja. Men för andra har det handlat om en latent oro där man nu behövt ­bekänna färg: Finns det fog för oro, eller ska man ta sig själv i kragen?

Det började googlas efter svar på vaccin-oron och på Youtube och Facebook finns gott om källor som bekräftar magkänslor. Plötsligt blev varje fråga om vaccinet en knuff in i ­radikalisering. Varje fråga blev en anledning att hitta fler argument och ju fler ifrågasättanden, desto säkrare blev man på sin sak. En svensk forskningsstudie håller i skrivande stund på att bevaka utvecklingen hos vaccin­vägrarna. De menar att det sällan handlar om att inte få höra rätt argument, utan om att frågan i stället blir en del av ens identitet. Nästan som om det vore religion.

Ju mer jag läser om det här, desto mer minns jag min egen utveckling i mitt tidiga vuxna liv. Jag hade en barnatro som var självklar, men snart exponerades jag allt mer för omvärldens tvivel och ifrågasättanden. Jag började söka svar i litteraturen, köpte böcker om apologetik. Jag lärde mig ateistens bästa argument och hur jag kunde vända dem till min fördel. Det var en kick varje gång. Den trötta majoriteten hade ju aldrig behövt träna på något argument överhuvudtaget och plötsligt kunde jag vinna varje diskussion. Och vann jag inte var det bara att gå tillbaka till ritbordet, hitta ett argument som var bättre. Eller åtminstone ledde oss ut i ett svävande limbo om att “det tror du, men jag tror något annat”.

Det var inte så att jag byggde hela min tro på att vinna diskussioner, men att kunna ­argumentera var viktigt för min självbild. Jag trodde att Gud fanns, vilket var en slags dårskap för ­världen, men det innebar inte att jag gett upp om mitt intellekt. Tvärtom kunde jag ­använda den för att visa andra hur man kan landa där jag var: Att det var två världar som gick att ­kombinera.

Jag föreställer mig att det finns en liknande drivkraft hos vaccinvägrarna nu. De senaste veckorna har jag följt dem noga, sett hur de övertygar sig. Hur de sår misstro och selektivt lyfter fram studier som stärker deras teser och förbiser andras. Men framför allt har jag sett hur fakta egentligen är oviktig, för de har bestämt sig: ­Vaccinet är farligt. Och det finns inget som kan få dem att ändra sig.

Det här blir allt vanligare just nu. Att konflifktfrågor övergår till ideologier som liknar religion: Invandrarhat, klimatskepsis eller att jorden är platt. Ju mer de isoleras och skrattas åt, desto mer övertygade blir de. Och ju mer jag drar liknelsen till att vaccinvägran är religiös, desto mer förstår jag att loppet är kört. Det finns inget vi kan säga som kommer ändra någon. Vi kan bara lyssna. Inte döma, inte skratta, inte övertyga. Bara ­lyssna.

För till skillnad från en kristen tro drivs vaccin­vägraren allra mest av rädsla. Mot det hjälper allra bäst en öppen famn. Som är tydlig i vad man själv tror, men också med att det är okej att känna annorlunda. För du och jag vet hur det är att vara utanför på grund av tro.

Men också vilken skillnad det är mellan att drivas av kärlek – och att drivas av rädsla.