Vid torget i Vimmerby ligger det ett mysigt café där semlorna är goda.
I Strömsnäsbruk är kaffet rykande hett. Hamburgarna i Borås slinker lätt ner i magen. Ödeshög kräver ett stopp för alla lakritsälskare. För att inte tala om Väderstads vaniljhjärtan, de riktigt smälter i munnen. Det var rastplatserna som satte guldkant på min resa genom Sverige. Stoppen på vägen till alla de sjukhus jag besökte i min tioåriga väntan och jakt på diagnos.
Sökandet går nu vidare, efter bästa behandling. I höst testar jag en kompressionsdräkt
– eller ”superwomandräkt”, som en väninna i stället kallar den. Tanken är att den ska göra det jobb min bindväv inte gör. Kort sagt, minska smärtan och öka energin. Effekten vet ingen på förhand. Varje dag tar jag på mig dräkten. Jag väntar, och väntar. I väntan bor hoppet. Hoppet om att jag ska få en smärtfri dag. Det vore himmelskt!
Från min fåtölj, i gränsen mellan kök och vardagsrum, ser jag hur grannarna har tjuvstartat med att plocka fram adventsljusstakarna i fönstren. På söndag är det första advent. Redan, säger några, hösten gick alldeles för fort. Om hösten upplevdes gå fort, är det inget mot vad tiden fram till jul brukar göra. En kavalkad av förberedelser och upplevelser vill vi hinna med. Rulla köttbullar och stansa pepparkakor. Lacka paket och stryka lucianattlinnen. Göra slut på Ajax inomhus och hänga upp belysning i träden utomhus. Julmysa en kall kväll med glögg och russin. Trängas på julmarknader och komma hem med en hembakad ostkaka, julprydd med ett rött snöre runt formen. Gå på klingande julkonserter och i glittrig stass äta julbord på lokal. Jakten på den ”rätta” julkänslan är i startgroparna.
Advent förknippar jag med ordet väntan. Som barn upplevde jag tiden i december fram till julafton som evighetslång. Väntan nådde sitt klimax den tjugotredje och pirret i magen hindrade sömnen från att infinna sig.
Den känslan av förväntan inför jul som barndomens minne bär med sig vill jag i vuxen ålder få en smak av igen. Utan att riktigt kunna ta på det missar jag något i alla härliga förberedelser. Jag hinner inte vänta. Advent flyger förbi och julafton anländer i full speed. I ett hus med doft av granbarr och julskinka slumrar jag till i soffan framför ”Kalle Anka”. Nyvaket lyssnar jag till julevangeliet. Det glada budskapet om att en frälsare är född når inte riktigt fram till mitt hjärta.
Betydelsen av den aktiva väntan går förlorad, inte bara under tiden fram till jul. Jag fyller väntan eller pausen som uppstår i olika sammanhang med mycket annat. Den aktiva väntan blir oviktig och snudd på farlig. Men väntan kräver sin stillhet, sitt lugn, sin tystnad och ibland även sin tristess för att det faktiskt ska hända något.
Jag borde gå upp på övervåningen och leta rätt på våra adventsprylar, som vi förvarar i krypvinden, men jag sitter kvar i fåtöljen. Ljusstakarna, stjärnorna och änglarna, som vi brukar ta fram till första advent, får ligga kvar i mörkret. Viktigare nu är mitt hjärta, att det får vänta en stund. Hjärtats väntan förbereder. Bereder vägen. Gör mig redo, för att ett litet barn i en krubba ska komma och stöka till det i mitt välordnade liv. Hoppet finns om att den lilla pojken ska få mig att inse vilken befrielse det ligger i att vara älskad. Älskad för den jag är.
Jag följer några djupa andetag och lyssnar. Det min kropp tidigare sagt till mig, viskar nu mitt hjärta: I väntan bor hoppet.
Sara Kamfors
sandaren@sandaren.se
LÄGG TILL NY KOMMENTAR