Minnen av dem som seglat bort

Då tänkte jag att dessa män och kvinnor där på skeppet, far vår väg tillbaks. Vi seglar bort, de seglar hem.

Kristina från Duvemåla blickar ut över ett hav som ter sig alltför stort. Hon delar färden med lycksökare, ängsliga mödrar, intet ont anande barn och desillusionerade flyktingar.

I min bokhylla ligger det en klimp av krom, stor som en köttbulle. En kompakt, blixtrande blank massa. Den förvarades i byrålådan på det vi kallade ”buffetten”  – den stora finmöbeln i flammig björkfanér. Jag trodde länge att den var renaste silver. Det var farfars sten. Amerikastenen. Den och fickuret i guld, med tillhörande manschettknappar och medaljong, var allt som fanns kvar av en man som en gång reste från en liten by i  Österbotten till Amerika, återvände, reste ut igen och kom tillbaka, den gången för gott.

Generationerna i min familj haltar. Som yngst i kedjan har jag ofta känt mig som en relik från 1800-talet. Alltför gamla föräldrar. Alltför vuxna kusiner och syskon. Min pappa var född 1918 och fyllde femtio år när jag föddes. Hans far hade dött när min pappa var bara fyra år. Av min farfar Johan Andersson Svedlund fanns det inga levande minnen kvar. Han var en skugga för oss alla: Ett suddigt foto av en gestalt i uniform med den tsarryska kokarden i pälsmössan. Ett taget efternamn. En förträngd barndom, eftersom historien som följde inte blev en lycklig sådan för en fyra-femårig styvson i mammans nya äktenskap.  Ditt namn, din skugga bär en sorgsen doft av besvikelse, Johan.

Vem var du? Och var hade du varit?

När min mamma dog i höstas skingrades de sista minnena av dig. Systersonen fick din guldklocka. (Hur stolt måste du inte ha varit över den i lilla Bredarholm.) Medaljongen kommer att ärvas  genom släktleden i min andra systers familj. Och dina manschettknappar hoppas jag att min son ska bära på sin studentfest i vår. (Skulle ni ha anat ett stråk av igenkännande om ni hade sett varandra? Skulle du ha varit ens det minsta stolt då? Jag är.)

Vad fick dig att återvända till Finland? Och vad blev det av din yngre syster, hon som åkte med dig den andra gången? Hon kom aldrig hem över havet. På sjuttiotalet blev hon dödförklaradi kyrkböckerna. Era livsöden var vardagsmat i Svenskösterbotten i tidigt 1900-tal, en replika av den stora flyttvåg som hela Sverige också känner igen.

Det sägs att tiden läker sår. Amerikastenen vittnar om något annat. Det finns ordlösa sorger och förluster som går i arv, från en generations barn till en annans. Hårdsmält krom från gruvor i landskap som vi inte känner. Ni var två av ”dessa män och kvinnor där på skeppet”. Era skuggor i våra liv liknar skuggorna hos dem som i våra dagar färdas över hav i krängande båtar fyllda med barn som mister föräldrar.

Insikten drabbar mig. Kristina, Johan, lillasystern som försvann: De är alla samtidigt både då och nu.

Om vi någonsin trott att nya berättelsetrådar i nya länder kan radera allt det onda som har hänt på vägen dit tar vi miste. Det räcker inte med att bara fly och flytta.

Hundra år senare kan känslan av att en gång ha blivit förskjuten, fördriven smärta till trots allt.

Vi måste tala högre om att bygga hem på jorden. Om att dela och växa i kärlek.

Och om att lära oss att leva med och överleva våra sår.

Ja, vi ska ta dig till en plats där du får stanna

Du ska snart få komma hem

 

 

May Wikström

0 Kommentarer