Min HosiAHAnna-upplevelse

Advent är på intågande!

Jag ska berätta om en riktig aha-upplevelse, en insikt som jag vill kalla för en HosiAHAna-upplevelse.
Som barn tyckte jag att det var riktigt festligt att gå till kyrkan 1:a advent. Det första ljuset som tändes (inklusive vers som lästes obegripligt snabbt och otydligt av ett nervöst barn) vittnade om att detta var startskottet för julen. Ljusstakarna i fönsterna med sitt klara sken och dofterna från lussebullarna vid det kommande kyrkkaffet gav en ton av förväntan.

Kyrkan var, som jag minns det, fullsatt. Psalmerna i dur om Davids son som kommer i Herrens namn, dagen till ära ackompanjerande av flera trumpeter och framförda så starkt av församlingen att jag nästan trodde att man på domsöndagen kommit överens om att nästa söndag, minsann, tar vi i som aldrig förr.

Bibeltexterna till den här söndagen med innehåll av de bästa ingredienserna för ett litet barn. Det var Jesus, ett par åsnor (de flesta barn gillar djur). Människor som la kläder på marken, som barn vet man ju att kläderna inte ska ligga på golvet. Kvistarna i händerna (säg ett barn som inte gillar bära på en gren i handen). Och så det där svåra ordet Hosianna som gav pluspoäng ju starkare man kunde ropa det. Det var inga svårigheter alls med att förstå glädjen i folkhopen den där gången då Jesus red in.

Om minnet inte sviker, fick vi som barn en gång vara med att dramatisera intåget under en gudstjänst. Dock utan åsnor och Jesus. Palmerna var utbytta mot flaggor och Hosianna var utbytt mot Hurra.


Jag blev äldre och tyckte att texten om när Jesus red in på en åsna förlorade lite av sin attraktionskraft. Fascinationen över djuren och kläderna på marken var borta. Och av någon konstig anledning trodde jag att förväntningarna på mig som kristen innebar att jag skulle stå med en flagga i handen och ropa ”Hurra”. Mitt liv var inte sånt. På många sätt gick varken livet eller tron ihop. Hur falskt skulle det då inte kännas att stå och vifta med något i handen och ropa ”Hurra”? Mitt rop tystnade, min palmkvist höll jag inte lika högt. Jag gled längre och längre bak i folkhopen.

Så kom en tid då fick jag anledning att fördjupa mig i ordet Hosiannas innebörd. Med vagt intresse och känslan av ”att det här hade jag hört förut” kom, med buller och bång, min Hosi-AHAnna-upplevelse. Förvirringen var stor hos mig när jag läste på om ordet. Jag blev glatt överraskad och samtidigt lättad. Översatt från hebreiska betyder ordet Hosianna ”Ordna räddning åt oss!!”, märk de dubbla utropstecknen.

Var det psalmerna i dur, trumpettonerna eller att jag fått ordet Hosianna översatt till ”Hurra” som ställt till det i huvudet på mig och fått mig att tro att ordet var positivt laddat? Glädjen i advent hajade jag. Att nu kommer kungen. Hoppet och ljuset för dem som vandrar i mörkret. 
Men att jag tidigare inte brytt mig mer om ordets faktiska betydelse gjorde mig förvånad.


Med denna nya kunskap blev texten intressant
igen. För vi har en hel del att ropa Hosianna för.
För våldet som enligt tidningarna blir grövre i vårt land. Hosianna!
För de som under året förlorat någon de älskar och väntar en annorlunda jul. Hosianna!
För dem som inte har någonstans att bo. Hosianna!
För arbetslöshet. Hosianna!
För sjukdom. Hosianna!
För brustna relationer. Hosianna!


Jag söker mig därför längre fram i folkhopen igen. 
Kvisten som jag viftar med är inte bara en hyllning utan också ett sätt att pocka på uppmärksamhet från den som kallas för ”Rättfärdighetens förste”.
Och mitt rop är högre! För mig själv men också för dem som inte orkar ropa: ”Ordna räddning åt oss!!”

 

0 Kommentarer