Min far och Peter Siepen

Vid inte mindre än två tillfällen har Peter Siepen satt sig bredvid min pappa. En gång i SJ:s bistro- vagn och en gång på en restaurang i Göteborg.

Och jag, som suttit mittemot, har fått in båda dessa herrar/världar i samma synfält. Peter Siepen är, för den som inte vet, en kändis. Mest känd för att vara just känd och för att det många gånger ser ut som att han har krockat med en maskeradbutik. Första gången han slog sig ner bredvid min far så hade han ett par glasögon formade som två glittriga stjärnor, röda läderbyxor och en väst utan något under. Den andra gången kommer jag inte ihåg utstyrseln men vill minnas att han hade något i handen. Det kan ha varit en liten hund, ett litet spädbarn eller ett element. Det är så han jobbar, Peter Siepen, utanför boxen rent klädmässigt. Min far, däremot, hade på sig missionsförbundaruniformen – en kortärmad, smårutig skjorta. Välstruken.

Nu kanske någon tänker att det kan vara kul att fråga min far hur det var när han satt bredvid Peter Siepen. Men det kan han inte svara på, för han vet inte om det. Han noterade att någon satte sig bredvid, men inte mer. Han bad inte om en selfie (även om jag hade uppskattat den bilden). Min far var nämligen inne i ett samtal med mig som engagerade honom, vid båda tillfällena.

En av de saker som engagerar min far mest är församlingen. Han berättar om konfirmanden som han blivit förebedjare för, om söndagens predikan och inte minst om Erikshjälpen och pengarna som kommit in till församlingen genom arbetet som utförs där.

Båda gångerna har jag tänkt att detta är en bild av församlingen så som jag önskar att den fick vara. Och att i denna stund blev min far en förebild. Låt mig få förklara.

För några år sedan var jag med i en planeringsgrupp för en ungdomskonferens. Vår uppgift var att boka talare till konferensen, men de som tillsatt den grupp jag tillhörde hade ett önskemål. ”Bjud gärna in en kändis”. Det efterfrågades alltså inte om personen i fråga skulle ha något vettigt att säga, endast att personen var berömd. Man motiverade detta med att ”då kommer folk”. Man ville helt enkelt göra ungdomskonferensen mer attraktiv genom att bjuda in kändisar. 
Vi lyssnade inte på önskemålet och åhörarna blev inte heller så många.

Är det så att vi tror att vägen till att göra kyrkan attraktiv är att bjuda in kändisar till våra samlingar? Eller, som jag hört ibland, att fråga kända personer vad de tycker kyrkan ska göra för att bli mer intressant?

Antonius, munkväsendets fader, drog sig ut i öknen för att vara ensam med Gud. Men ryktet om den kloke mannen i öknen spreds och människor kom till honom för att få råd och vägledning. Då sökte sig Antonius ännu längre ut i öknen, men till och med då kom hans beundrare för att träffa honom. Jag tänker på Antonius ibland och det faktum att han inte stannade kvar i stan och och gjorde sig ett namn där. Fel vore det inte, om kyrkan tog rygg på Antonius och drog sig ut i öknen till ensamheten med Gud.

Tillbaka till bilden av min far och Peter Siepen. Trots att min far sitter jämte en av Sveriges mest excentriska kändisar så bryr han sig inte, för han är mitt uppe i något viktigt, samtalet om församlingen.

JACOB LANGVIK

0 Kommentarer