...metodismens röst sjunger nu på sista versen. Den allra sista.

Om inte född, så i alla fall uppvuxen bakom affärsdisken är jag. Min mormors kök var mitt Dagis. Affären på andra sidan morfars kontor var min Förskola. Mina första stapplande steg tog jag mellan lådan med gula ärtor och den med snus på lösvikt två meter bort. Jag minns fortfarande alla dofter trots att jag nog måste vara minst tusen år gammal med tanke på sortimentet.

Den lilla handelsboden i brukssamhället har inte bara präglat mitt liv. Den var mitt liv — mitt hela liv. Handlarens pojk var jag, är jag och kommer säkert att förbli.

Med en förtjust rysning i kroppen kan jag fortfarande minnas hur jag fick följa med mamma på Uppackning till Stads-

hotellet i Västervik. Ett par gånger om året inbjöds hon till denna häpnadsväckande och historiska händelse. Den allra största. Och jag fick följa med. Uppackningen var större än självaste jul, större än de allra bästa av födelsedagar, större Valborgsmässoaftonens mest fantastiska fyrverkerier. Försäljare var kostymklädda, aquavera-doftande och leende män som kallade till visning av nyinkomna varor och framtida succéer. Framtida varor som ingen varken hört talas om eller sett skymten av tidigare låg nu uppdukade framför våra ögon. Uppackningsborden var — som jag upplevde det — milslånga och fullmatade. Tänk vad kunderna skulle bli glada. Detta skulle de vilja ha, kanske till och med köa efter, om ett par månader i vår lilla butik. Och jag var en av de första som visste om det.

Nu – tusen år senare — står jag inför ett annat slags utbud, en annan utmaning. Den motsatta kan tyckas. Nu är det nedplockning som gäller. Efter 150 år lägger jag sista handen vid Svenska Sändebudets finalnummer. Jag har inte varit verksam i samfundstidningen under alla dessa år. Men nästan känns det som.

En sällsam och lång presshistoria som inleddes i amerikanska svenskbygder 1862, som tjänade som en missionsskrift till Sverige och som kom att bli metodismens röst sjunger nu på sista versen. Den allra sista. Refrängen har bara några få takter kvar innan allt är över. Nedplockning.

Samma hisnande känsla som den från Västerviks Stadshotell fyller mig också den här stunden. Historien slår liksom knut på sig själv. Då insåg jag att jag var först. Nu kan jag inte blunda för det faktum att jag är sist.

Mitt i nedplockningen finns en pirrande förväntan. Paulus brev till Korinthierna har citerats så många gånger i GF-processen så det behöver jag inte göra en gång till. Vi vet ju redan att något nytt har kommit. Det är inte mycket att orda om. Nu handlar det om att kavla upp ärmarna, sträcka sig utanför sin egen lilla fastighetsbeteckning och se bortom oss själva. Vi finns inte till för vår egen överlevnads skull. Vi finns till för tjänsten.

Vi har plockat ner sådant som bara tog en massa plats och energi. Nu plockar vi upp sådan vi kan möta dem med som Gud har utvalt åt oss.

Advent är den tiden. Julen är löftet. Det nya året förverkligandet. ¶