Men den jul jag söker finner jag inte här. Den är inte sökbar på Google.

Anja Dahlström söker julspår bortom hjulspåren. Söker i det yttre för att finna i det inre. Önskar sig ett tusenbitars julpussel där alla bitarna faller på plats och julen blir hel.

Jag går genom december och letar efter något jag glömt igen. Jag söker julen. Den riktiga. Den verkar jag ha tappat bort. Jag söker julen i det hem jag kallar mitt och i världen. Finner gamla utnötta tomtedräkter, trasiga ljusstakar och önskelistor jag sparat. I min brevlåda ligger varuhusens tjocka kataloger med löften om alla möjligheter och de ropar: Kom! Ta mig! Här är det du söker!

Men den jul jag söker finner jag inte här. Den är inte sökbar på Google, de träffar jag får på två miljoner jular är inte min jul.

Jag söker julen som är sig lik, samma gamla mat och den röda adventstjärnan jag köpt med mina barns far i Gamla stan på åttiotalet när allt ännu var framför oss och vi aldrig skulle skiljas åt.

Dammig och lite sprucken lyser den med samma varma sken och alla andra har flugit ur boet och har egna julstjärnor till sina hem.

Jag söker julen i det jag känner igen, men finner bara mina gamla hjulspår. De som får mig att öka takten och trampa ner alla andra som springer på det motorvägsliv vi lever. Livet som rusar, ökar farten i julruschen. Jag vill ha julspår bortom hjulspåren. Stoppa mig själv och se in i någon annans ögon. De som inte tindrar. Det finns så många ögon som inte tindrar. Ibland behöver jag blunda för att inte släppa in för mycket av det svåra. Men att blunda blir ensamt och avstängt, och snart öppnar jag mina ögon igen. Och hon sitter kvar med muggen och tigger. Han som flytt sitt hem har ännu inte hittat värmen.

Jag vill att julen ska vara som en amerikansk feelgoodfilm, med Disneyflingorna svävande utanför mina vackra fönster. Jag vill att julen ska vara finsk med den riktiga tomten. Jag vill att julen ska vara tysk, med julgran och kalender och glühwein. Jag vill att julen ska vara fransk med ostarna, med de många delikatesserna. Turkisk med köttbullarna, från Mellanöstern med kryddorna som blir jul i våra näsor. Kardemumma- och saffransdoftande. Jag vill att julen ska vara svensk. Med julmust och Jansson och raggsockspaket.

Jag söker en jul som är en patiens som går ut, ett spel med vinst varje gång. Ett stort julpussel där alla bitarna faller på plats. Många tusen bitar av en enda värld där alla delar behövs för att pusslet ska gå ihop; länder, städer, byar, berg och hav. Och där människorna är bara människor. Som tindrar tillsammans, allihopa.

Jag vill att julen ska vara bortom all olikhet, med den enhet som bär, kärnan som håller ihop oss. Julen som allas vår födelsedag; en dag vi inte får det vi önskar oss, men det vi behöver. Morsgrisar och små grodor är vi allihopa och skillnaderna oss emellan ger oss bara mer värme, och håller oss samman.

Jag lägger en peng i muggen och på postgirot, bär kläder till diakonimottagningen. Och försöker får mig själv att förstå att jag gör något mer än drömmer. Undrar som vanligt om jag räcker till.

Jag söker julen i det yttre för att finna den i mitt inre. Där den alltid varit och kommer åter: Det nyfödda hoppet! I livet som är allt. I det som skaver, och i det som inte är helt. I det som längtar och aldrig slutar hoppas. Om en mild vind av hopp som blåser inifrån varje julrött hjärta. Med ögon som möts och händer som gör. ”Lys du gamla stjärna oss hem till vår kärna. Igen och igen.”

 

 

Anja Dahlström

0 Kommentarer