Men att bli ljugen för. Är det så mycket bättre?

Nämen alltså vadå, trodde du jag menade så? Hur många gånger har jag inte tolkat fel? Hört att du säger bu när du egentligen menade bä. Så gärna velat höra det där, så jag har inte märkt att du har sagt så här. Varit så säker, märkt av erfarenheter, att du ska säga nej. Så jag totalt missat att du, mitt i allt, faktiskt sa ja.

Hur ofta har jag inte slirat på sanningen? Lindat in den. Försökt finta bort den i formuleringar. Flackat med blicken. Undvikit på olika sätt. För att jag inte har velat göra dig illa med sanningen. För att jag varit rädd för att inte vara till lags. För att jag inte har velat visa upp mitt sanna jag. Av rädsla för att du ska vända dig bort. Eller skratta åt mig.

Min svåger är den mest brutalt ärliga person jag känner. Vill man veta hur det är, så ska man fråga honom. Han säger vad han tycker och tänker. Ser jag tjock ut i de där byxorna, då säger han det. Är jag vackrare än någonsin just i dag, så säger han det. Var det ett av mitt livs sämre beslut det där, så vet jag det när jag frågat honom. Var det en väldigt bra krönika jag skrev sist, så berättar han det. Det kan säkert upplevas provocerande av många, den där okamouflerade ärligheten. Men, så kan man väl inte säga? Och personer som han kan nog åka på en och annat tjottablängare när sanningarna levereras. Men jag tycker att det är något härligt befriande i den där ärligheten. Inte sagt att han alltid har rätt. Men han är alltid ärlig. Och jag strävar efter att bli mer som han.

Nej. Vi klarar inte alltid ärligheten. Vi blir sårade. Vi vill inte höra. Vi orkar inte höra. Men att bli ljugen för. Är det så mycket bättre? Något som kanske låter som en klyscha, men som i alla fall jag ofta upplever som verklighet: sanningen kommer alltid fram. Förr eller senare. Och är det då sanningen som gör ondast? Min erfarenhet är att det är det där oärliga som svider mest. Att någon inte sa som det var. Och ja, ibland har andra sagt som det är, men jag har medvetet eller omedvetet inte lyssnat. Men ofta är vi duktiga på att hålla igen på sanningen. Bädda in den. Skyla den.

Jag tror, att min svåger kan lära i alla fall mig något. För jag vet hur oärligheten, misstolkningarna, besvikelserna smärtar. Jag vill vara mer rakt ärlig. Jag vill bemötas med mer rak ärlighet. Ärligheten behövs. Den underlättar livet. Jag lånar tv-profilen Ernst Kirchsteigers ord för att understryka hur viktig den är:

Den fyller luftrummet. Och den behövs precis här. Det är en sak som är absolut säker.

Den är inte okomplicerad. Den är inte svartvit. Den har gråskalor. Den kräver inkännande och sunt förnuft. Som allt i livet. Men jag vill ändå slå ett slag för mer tydlig ärlighet mellan oss. Tänka ett steg längre. Då tror jag att självkänsla och hopp kan växa till lite hos oss alla.