Medlem eller inte – det är frågan

Plötsligt gjorde de en vådlig gir borta vid mejeridiskarna. Handfast siktade de in sig på mig som, intet ont anande, strosade mig fram mot kassorna på Coop Forum. Deras kundvagn stoppade min med ett rassel. De hann inte ens hälsa förrän han sa:

”Vad bra att vi stötte på dig. Olle säger att inte vi är medlemmar”.

Jag ryggade tillbaka mot brödavdelningen.

”Var då någonstans?” undrade jag. ”Här på Coop?”

”Nej.”

”I någon idrottsförening?”

”Nej.”

”I bridgeklubben?”

”Nej, i kyrkan!”

Man kunde riktigt höra det indignerade utropstecknet.

”Olle säger att inte vi är medlemmar i din kyrka.”

”Det kan nog kanske stämma” sa jag försiktigt. ”Men vad vet Olle om det? Jag undrar om han är medlem.”

Det blev tyst en stund innan frun tog vid:

”Men var är vi då medlemmar någonstans? Våra barn är ju döpta där, konfirmerade och vigda med för den delen. Det är ju den enda kyrkan vi har. I alla år har vi tagit för givet att vi var medlemmar där. Är vi inte det?”

Vi försökte reda ut turerna och någon vecka senare hälsades de välkomna på riktigt. Lite genant var det nog för alla inblandade … men på riktigt.

Då och då och allt oftare har jag haft anledning att begrunda tanken på medlemskapet. I en annan form fanns det kanske i den tidigaste kyrkan. Där fanns i alla fall en gemenskap full av förmåner och förpliktelser. Tanken på kyrkan som Kristi kropp med sina olika kroppsdelar – medlemmar – kan jag fortfarande bli tårögd när jag tänker på. Medlemskapet i exempelvis Svenska kyrkan kan jag ana grunden till i den gamla sockentanken som fortfarande präglar exempelvis den ö jag bor på. Dock hör man tämligen sällan någon säga ”Jag är medlem i Svenska kyrkan.” Man är med i Svenska kyrkan. Men på vilket sätt är man ”med” i Equmeniakyrkan? Min egen väg dit är tämligen krokig. Med tonårsrötter inom metodismen stod det klart för mig att det krävdes ett lokalt medlemskap i en församling för att få diverse studieförmåner på Metodistkyrkans teologiska seminarium. Förmånerna lockade mer än förpliktelserna. När jag ordinerades några år senare flyttades mitt medlemskap från Ankarsrum till Årskonferensen. Där fanns min församling. Mina kollegor var min gemenskap. Först 2012 lämnade jag den gemenskapen för att ansluta mig till den lokala församlingen igen – något alternativ erbjöds inte.

Föreningar har jag engagerat mig i – politiska, ideella, hembygds, Citroën-entusiaster, kulturella och, för att toppa listan, Sveriges författarförbund. Fast det är ett förbund, ingen förening. Medlem är man i vilket fall som helst.

På julafton startade vår kyrka i Visby något som jag hoppas kan bli en kreativ gemenskap – Vårdklockans vänner. Det är en öppen gemenskap utan livstidskontrakt och medlemsavgifter, utan specifika krav och trosbekännelser. Gemenskapen finns för att skapa utrymme för kyrkan att vara och verka mitt i samhällets alla olika land. Syftet är att bidra med idéer och visioner, utmaningar och relationer, där tillit och öppenhet kan bidra till nya mötesplatser. Vi måste kunna skapa en annan slags plattform för gemenskaper och utbyten som inte bygger på Föreningssveriges principer. Vi måste skapa en gemenskap som just är en gemenskap.

Frågorna stockar sig i mig: Hur relevant och sant är egentligen vårt medlemsbegrepp? Vilken känsla av utanförskap och sekterism riskerar det förmedla? Känslan av att bara vissa duger?

 

Tomas Boström

0 Kommentarer