Människorörelser utan slut

Faster och jag är på Striezelmarkt i Dresden, en julmarknad från 1434 som kanske är julmarknadernas urmoder, och som varje år bjuder på de mest utsmyckade stånd med godsaker och konsthantverk av alla de slag. Dofterna av glüwein och bratwurst, av brända mandlar och kanderade äpplen når våra näsborrar och vi vandrar runt och pekar på än det ena än det andra. Den speciella träkonsten från området, och bakverk som bara tyskarna kan åstadkomma.

Våra blickar dras till tomtar som rör sig på taken, pepparkakshusen som i Hans och Greta, och julkrubban i naturlig storlek som står under jättegranen i mitten av det gamla torget.

Faster står mitt i det tyska gemytet, med rosor på de vackra kinderna hon har. Hon är både hemma och en främling. Hon kom till Tyskland för femtio år sedan. Hon är den som alltid har längtat hem. Hem till sitt hemland, till det Finland hon lämnade den vackraste vintern 1966, då hon kom till en leråker och regnvinter i norra Tyskland. Ett liv med nya dofter och vanor.

Hon lämnade sitt hem, sin familj, sitt sjuksköterskearbete för att bli hemmafru i norra Tyskland. Bara närheten till havet var hemlikt. Inte allt för långt senare gjorde jag en liknande resa, följde min mamma till Sverige i sitt sökande efter kärleken.

Kanske flydde faster på sitt sätt, från det tröga liv som hon inte kom loss ur, från det bröllop som blev inställt i sista sekunden, från den hjärtesorg hon begravde inuti sig. Den vackra äventyrliga mannen  från Tyskland visade henne världar hon aldrig varit med om. Hon ville följa honom vart som helst. Hon säger ofta att hon fått se så mycket, fått uppleva mer än många andra i hennes generation. Men hemlängtan har alltid varit hennes trognaste följeslagare. Och min.

Att lämna sin hembygd för att kunna överleva är lika gammalt som människosläktet. Ständigt har människor lämnat det som är hemma för att söka efter det som saknas. Kärlek, mat, fred. Frivilligt eller ofrivilligt rör sig människor. Att flytta, att fly, verkar vara en människorörelse utan slut. Att skapa hem, att lämna dem. Även i flyktinglägren skapas hem. Värmande eld och sovplats i den tryggaste vrån. Och samtidigt är hemlängtan en ton genom allt. 

Att längta. Bort eller hem. Det verkar vara en av människors sätt att leva även bortom nöden. Längta till julen, semestern, till sen när allt är över, till sen när jag klarat upp det här, till sen när jag har blivit smalare, tagit examen, gått i pension. Verklighetsflykten har många sätt och vi har alla våra favoriter.

Idag har faster försonats med sig och det liv som blev hennes. Kan se hur längtan ofta hindrat henne, gjort hennes liv mer sorgset än det behövt vara. Vi talade om vår längtan som förändrats med åren. Om försoningen som sipprat in. Och acceptansen av livet som det är.

Dofterna på den tyska julmarknaden är jul, och ändå inte som den jul faster och jag har inom oss från början. Den jul vi tycker är den riktiga. Den jul som är en bild som inte finns i verkligheten. 

Kanske är det en urlängtan vi burit. Den som även den som aldrig gett sig av från sin hembygd bär. Kanske är det en gåva att ha något att fästa den uråldriga längtan på. Längtan till vårt djupaste hem. I fasters blick finns flickan som blev kvar hemma. Hon har samma sorts blå ögon som jag. Som farmor också hade. Blå med en mörk ring runt om. När jag åker kommer de att vara fyllda av tårar. Vi vet inte när sista gången vi ses blir. Att leva i olika länder, blev vår släkts öde. Till slut blev längtan vår vän och vi vet att allt blir bra till slut.

 

Anja Dahlström

0 Kommentarer