1

Livet på en räkmacka utan slut?

Hela mitt liv har varit en enda lång smekmånad. Jag kan inte minnas en enda fas i livet som varit jobbig. Jag vet att faserna funnits där – jag blir påmind om dem då och då – men jag har inte drabbats på det sättet att jag frestas hänga upp mina minnen på dem. Om jag skulle sätta en etikett på mig själv skulle det spontant vara ”goddagspilt”. Jag vet egentligen inte vad det betyder och står för, men jag ser framför mig gräddfil och räkmackor. Sådan är jag; surfandes på en evig räkmacka i gräddfilens allra mest progressiva välvilja.

Nåväl, smekmånaden har varit ofantligt lång. Troligen en av de längsta månader som uppmätts. Den inleddes redan när jag var barn. Mamma och pappa ställde aldrig några övermänskliga krav på mig. Möjligtvis uttalades en förväntan att jag skulle vara mig själv.

Redan i min allra spädaste ålder insåg de att de hade avlat ett geni och som ett sådant blev jag sannerligen betraktad och behandlad. I tioårsåldern kröp min låtsaskompis fram från sitt gömsle under min säng och presenterade sig. Att det var Jesus som hade delat rum med mig, frukost, musiksmak, förälskelser förvånade mig nog inte. Endast det bästa var gott nog. Jesus är fortfarande min bäste kompis. Vi har hängt sedan dess. Det är fortfarande samma slags vänskap oss emellan – i alla fall om ni frågar mig – fast den kanske inte är så förskräckligt hemlig längre. Låtsasleken har blivit verklighet men relationen är obruten och intakt från den allra första dagen.

Jag hade knappt hunnit bli tonåring förrän jag då äntrade en av landets viktigaste musikscener – Visfestivalen i Västervik. När jag inte är krönikör i Sändaren är jag fortfarande något av trubadur. Uppmärksamheten och bekräftelsen 1966 var fullständigt självklar. Smekmånaden inbegrep plötsligt några andra. Det var inte längre bara mamma och pappa och Jesus som tyckte om mig och på den vägen är det.

Ge mig en församling eller en predikstol så ska jag visa vem ni har att göra med. När jag inte är krönikör är jag också något av pastor. Inte ens en sådan roll – ett sådant kall – har lyckats ta udden av min självbild. Till och med i min församlings tuffa vardagsliv har jag kunnat räkna in smekmånadens alla ljuvliga uttryck och förmåner. Det är inte så att jag tänkt ”Hur länge ska detta kunna pågå?” Någonstans har jag ändå inte kunnat bortse från tanken att en vacker dag kommer idyllen att spricka. En vacker dag står jag där lika avslöjad som den nakne kejsaren i bröderna Grimms saga.

En vacker dag … och det är nästan så att jag börjar längta efter att smekmånaden ska ta slut. Ge mig en utmaning jag inte kan sjunga bort med en liten visa. Ge mig en utmaning som kräver att jag faktiskt offrar något av mig själv. Ge mig en utmaning där jag inte kan gömma mig i en invand bekvämlighet. Ta mig till en verklighet jag inte kan möte med glimten i ögat, en utmaning jag inte kan skriva en klämkäck liten krönika om.

Jag var tvungen att slå upp ordet ”goddagspilt” i min Wiktionary på datorn. ”Ansvarslös ung man”. Jag som tänkte mig att det kunde betyda någon som är medveten om att Guds nåd fixar alla tänkbara mänskliga brister. Där fick jag så jag teg.

 

 

 

 

Tomas Boström

1 Kommentarer
Thorsten Schütte
"En vacker dag står jag där lika avslöjad som den nakne kejsaren i bröderna Grimms saga." - Uppväxt i bröderna Grimms hembygd (Kassel) konstaterar jag: den nakna kejsaren hittar man hos H C Andersen, ej hos bröderna Grimm. Och Ditt liv som räkmacka: Ja, det är väl bara att tacka och ta emot...