I förra veckan var jag på stranden med mina barn. En bit bort satt en familj och som en satellit satt en gammal kvinna och tittade på dem. Hon verkade ganska nöjd, men när de skulle gå hörde jag henne säga att hon längtade så oerhört efter att få krama hejdå till barnbarnsbarnen, och ett barnbarnsbarn frågade om han fick, men mamman sa nej. Så de skildes åt utan att kramas och det krossade mitt hjärta.
I ett halvt år har vi levt med coronapandemin, och trots digitalisering, trots att vi nu får resa till varandra och trots att många hittat vägar att träffas enligt rekommendationerna så är det fortfarande något oerhört viktigt som fattas. Nämligen att få kramas. Vi ska aldrig torka tårar utan handskar och ännu värre, vi ska inte torka tårar alls, vi ska stå en eller två meter bort från varandra inte hälsa på äldre. Inte ens om de ligger för döden på sjukhus och äldreboenden.
Det är förstås begripligt. Covid-19 är ett dödligt virus som vi behöver skydda oss från. Vi är potentiella bärare av något som kan vara väldigt farligt, inte minst för gammelfarmor. Men faktum är att det är dödligt att inte kramas också. Fysisk beröring är bokstavligt talat livsnödvändigt och ibland behöver vi helt enkelt kramarna mer än vad vi behöver smittskyddet. Missförstå mig inte, det är inte försiktighet eller smittsskyddsregler jag protesterar mot, det är viktigt och bra. Utan jag protesterar mot att vi i pandemin allt för ofta har ett allt för ensidigt perspektiv. Vi ser kostnaden av att kramas, men vi ser inte kostnaderna av att låta bli. Beröring utsöndrar vårt ”må-bra”-hormon oxytocin som gör oss lugna och glada och endorfin som har en smärtstillande effekt. Beröring sänker vår puls och halterna av stresshormon som kortisol. Dessutom stärker det immunförsvaret. Så att isolera människor kanske inte ens alltid är det effektivaste sättet att hålla dem vid liv.
Fysisk kontakt har aldrig varit okontroversiellt eftersom det är mycket nära förknippat med saker som smärta, smitta och övergrepp. Att alltid hålla oss på två meters avstånd från varandra skulle skydda oss från mycket, men det ett allt för högt pris. Om ni ursäktar mig med att fortsätta använda marknadsekonomiska termer så är frågan när kostnaden överstiger intäkten? När är priset för att avstå att kramas för högt? När kostar den sociala distansen för mycket? Som samhälle och som församlingar har vi stort ansvar för våra arrangemang och rekommendationer, men i slutänden måste svaret på de frågorna ligga hos varje människa. Gränsen för om jag vill kramas eller inte, måste jag och den jag vill kramas med bestämma.
Det var inte alls länge sedan statsminister Stefan Löfvén slog fast att vi i Sverige hälsar genom att skaka i hand. Att människor, inte ens inom ramen för religionsfriheten, inte skulle ha rätten att avstå från att ta på varandra. En fråga som aldrig var hans att avgöra. För ett rimligt samhälle måste vi nämligen anpassa hur vi hälsar och umgås till varandras kroppsliga integritet. På samma sätt som jag inte kan tvinga mig till en kram fast jag helst skulle kramas med i princip varenda människa på stan just nu, borde ingen kunna tvinga en annan människa att skaka hand.
Men om båda vill måste vi få kramas. Att kvinnan var med på stranden var positivt, många äldre får inte vara med alls i dessa tider, men jag önskar att hon också hade fått krama sina barnbarnsbarn. Det absoluta och odiskutabla i det rådande förbudet mot kramar är inte rimligt. Därför blir jag glad över att jag numer allt oftare hör frågan ”får jag krama dig” och människor som svarar antingen ja eller nej på frågan respekteras. Tänk att det krävdes en global pandemi för att komma till något så självklart.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR