Ibland behöver jag ta hjärnforskningen till hjälp för att orka vara människa. För att orka med den där som bor i mig. Den där urvarelsen. Den som inte förstår att det är en dag i morgon också. Den som slukar hela chipspåsen direkt, och går till skafferiet och nallar av 200-grams chokladkakan tills den är slut. Chokladen som skulle räckt hela helgen. Urvarelsen lyssnar inte på borden och måsten, den går sin egen väg. Den lugnar inte ner sig, den tar inte sitt förnuft till fånga. Den smiter undan våra predikningar och tänder en cigg i väntan på nästa katastrof. Den spanar efter fara, njuter av farligheter och vill ha kickar och snabb belöning. Det är urvarelsen som gör att det hugger till i underlivet när den får syn på en möjlig partner. Ibland är det som om urvarelsen väljer totala motsatsen till vad vi i våra ordnade liv behöver. Urvarelsen kan få oss att lämna våra ordnade hem för ett par vackra ögon, för en doft som tar tag i något inuti. Ett par bröst som får oss att glömma allt annat, för att vara med dem. En stark urvarelse-förälskelse kan få oss att överge vårt fungerande äktenskap, till och med våra ungar.
”Ty jag förstår inte mitt sätt att handla. Det jag vill, det gör jag inte, men det jag avskyr, det gör jag.” Redan Paulus tampades med sin urvarelse i Romarbrevet, och citeras ofta just för att vi känner igen oss. ”Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag”.
Aha-upplevelserna duggar tätt när jag läser Karen Armstrongs bok Medkänsla. Hon skriver om de fyra F:en som finns programmerade i oss alla: flykt, försvar, födointag och fortplantning. Detta är grunden i oss, nedlagt i vårt dna. Samtidigt har vi en annan del i vår hjärna, Neocortex, som kommit senare. Det är där bland annat förmågan till medkänslan finns.
Armstrong beskriver hur evolutionen har samspelat med utvecklingen av den större hjärnan. När vi började få större hjärnor behövde vi födas i förtid, det vill säga innan vi klarade oss själva och den omvårdnaden utvecklade våra hjärnor än mer. Vi var tvungna att se till att vår avkomma skulle överleva, genom ta hand om ett hjälplöst barn övade vi vår empati. Att bli människa har tagit tid och tar tid.
Medkänslans väg går inte genom reptilen i oss. Den går genom förmågan att se mer än till vårt eget bästa. Förmågan är inbyggd, men behöver väljas av oss, och av övning blir den starkare.
Människan har alltså både grymhet och medkänsla inom sig, och hon pekar på hur även våra moderna samhällen styrs till alltför stor del av de fyra F:en. För att stärka medkänslan inom oss och i världen har Armstrong utropat en Förklaring om medkänsla för världens fred*, och i boken ger hon oss tolv steg att arbeta med.
Urvarelsen är inte bara egoistiskt grym, den är också vår vän, vår livräddare. Den varnar oss vid fara, börjar det brinna så springer Urvarelsen ut. Ibland borde vi till och med medvetet ge den mer plats. Inte för att ha mer, utan kanske mindre. Vid rätt tillfällen använda urvarelsens kraft till att hjälpa oss från situationer som inte är bra för oss. Lämna ett jobb som vi borde lämnat för länge sen, äntligen göra slut på den där relationen som bara tär.
Ta kraft från urvarelsen och putsa upp de dammiga vårfönstren med den frenesi som bara den kan ha. Öppna sen fönstren och andas in den friska vårluften. Urvarelsen lugnar sig aldrig, men kanske kan Neocortex ta den till sig med all sin medkänsla. Leva sida vid sida och vara den hela människan man är.
*www.charterforcompassion.org
LÄGG TILL NY KOMMENTAR