Låt periferin bli det nya centrum

I min församling ser vi oss verkligen inte som några offer. Vi tycker inte särskilt synd om oss själva och inte heller att vi är särskilt exotiska – trots att vi är en bit in i Västerbottens inland.

Visst har vi snö lite längre på året, lite ljusare sommarnätter och lite längre avstånd mellan samhällena än i södra Sverige, men i största allmänhet är vi en skara ganska vanliga människor som tror att vi har en uppgift att fylla på den plats vi bor och verkar på. Vi tror att Gud vill hela vårt land och att vår lott är de människor som finns i våra samhällen, hur stora eller små de än må vara. Samtidigt utmanas vår kyrka av en syn som utgår mer och mer från storstaden.

Journalisten Kristina Mattsson skriver en ganska mörk men tänkvärd skildring om dagens Sverige och hur samhällen kommer att dö ut till förmån för urbanisering i Landet utanför: ett reportage om Sverige bortom storstaden. Hon menar att 200 av landets 290 kommuner planerar för befolkningsminskning och att ett liv utanför storstäderna blir alltmer exotiskt och främmande. Samtidigt tror hon att ingen ort är dömd till undergång. Därför måste de goda exemplen lyftas fram för att motverka bilden av att glesbygd, landsbygd och småorter är ”de som blev kvar” eller ”dem det är synd om”.

Under min pastorsutbildning ställdes den retoriska frågan om kallelsen fanns norr om Dalälven. Som jag uppfattade det var det ett uttryck för att så få pastorer tog tjänst i de norra delarna av Sverige. Egentligen tänker jag att det mest handlade om att leva i periferin av det som uppfattas som centrum. Rent krasst handlar det nog inte så mycket om Norrland som om att leva långt ifrån Stockholm, Göteborg och Malmö.

Min församling må vara geografiskt perifer till mycket annat. Men centrum och periferi kan också definieras på många andra sätt. Som kyrka tror jag att vi kan och bör vara en motvikt mot en alltför snäv syn på urbanisering. Jag är dock rädd att Equmeniakyrkan tenderar till att bli alltför urban – att alltför mycket centreras kring Stockholm och andra större städer. Mycket kan självklart förklaras av ekonomiska skäl, transporter och olika samordningsvinster; men när pastors- och diakonutbildningar, nationellt kontor och Vinterkonferens förläggs till storstäderna sänder det signaler som jag tycker är olyckliga. Jag tror Equmeniakyrkan skulle behöva vara djärva och gå mot trenden av att centrera sitt arbete till storstäderna. Jag tror att det handlar om var vi förlägger vårt gemensamma arbete, hur vi är med i digitaliseringen och möjliggör olika bostads-orter, men också på vilket sätt Equmeniakyrkans kommunikationsavdelning lyfter fram platser och människor utanför storstadsområdena. Jag tror också att Equmeniakyrkan behöver arbeta fram en teologi för (de nya förutsättningarna att leva i) glesbygd, landsbygd och småorter där hela landet räknas in på ett tydligare sätt i kyrkans uppdrag.

Att vara en kyrka för hela livet tänker jag inbegriper att vara en kyrka för hela landet, för alla generationer, i livets alla säsonger. Jag tänker att evangeliet utmanar oss att inkludera det som av andra anses perifert och vända upp och ner på det som tas för självklart. Att också göra det när det kommer till geografi och demografi tänker jag är att göra Guds rike än mer synligt i vår tid.

DANIEL STRÖMNER
Pastor och församlingsföreståndare i Missionskyrkan Vännäs samt doktorand vid Enskilda Skolan Stockholm

 

0 Kommentarer