Det brukar sägas att pennan är vassare än svärdet. Det innebär att vi vet med oss att ord gör skillnad på riktigt. För mobbade barn blir ord som kastas i skolkorridoren en tung ryggsäck medan några snälla ord kan vara skillnaden mellan ångest och livslust. I Rwanda användes ordet kackerlackor om ”de andra” för att avhumanisera och möjliggöra det folkmord som vi utan alla sorgsna ord vi känner till, inte kan nämna vid namn. Vi vet att ord gör skillnad.
Ändå blir det infekterat så fort ord ska omprövas. Tydligast blir det i Sverige när barnböcker med ett utdaterat och/eller rasistiskt språkbruk ska uppdateras för att omfamna alla barn oavsett hudfärg. Senast är det bokförlaget Bonnier Carlsen som funderar på om de verkligen vill ”reproducera fördomar och stereotypa skildringar av andra kulturer till barn”. Detta eftersom ”vissa böcker från förr ibland går emot det vi som samhälle aktivt försöker motverka i dag”. För att låna kungens ord vill de vara ett förlag för barnen i tiden.
Snabbt rusar de många till ursprungstexternas försvar. Hälften menar tonlöst att exempelvis n-ordet inte alls är rasistiskt medan den andra halvan tycker att vi ska diskutera böckerna kritiskt med våra barn istället för att ”censurera”. Att censur egentligen handlar om statlig åsikts-och informationskontroll såsom Kinas mur mot internet eller vårt eget utmärkta förbud mot barnpornografi spelar mindre roll. Det är ingen rättighet att få sin bok utgiven och det är ännu mindre en rättighet att få den utgiven igen. Ordet censur har däremot tömts på innehåll.
I debatten om böcker nämns ofta Bibeln som ett exempel på en bok med ett bitvis otrevligt innehåll och som i så fall borde redigeras om. Det argumentet missar dock hundratals år av bibeltolkning och ytterligare ett antal år av bibelkommissioner och nyutgåvor varav några är riktade till barn med just ett annat språkbruk.
Om vi däremot håller oss fast vid barnböcker kan vi ta Astrid Lindgren som exempel. I tidiga utgåvor av hennes Pippiberättelser fanns en tydlig rasism. Pippis pappa var ”negerkung”, hans svarta undersåtar på Kurreduttön var barnsliga och obegåvade medan karaktären Tommy benämnde allt dåligt som ”neger-aktigt”. Efter att 1948 träffat svarta amerikaner och lärt sig om deras liv ändrade Lindgren själv språkbruket från n-ord och rasism till böcker för alla. Det var inte uttryck för censur utan för en fin människosyn där hon tog ansvar för sina ord.
Ett annat bra exempel är författaren Richard Scarry vars magiska sagor med talande djur från början rymde många stereotyper. Också han lyssnade in barnen och då blev det en judisk menorah i kapitlet om vinterhögtider. Plötsligt kunde också pappakatter stryka tvätt, kvinnliga kaniner bli forskare och manliga björnar bära rosett i håret.
Egentligen är det inte konstigt att förlag prövar sin utgivning eller att bibliotek gallrar i bokhyllorna. Om de ska lyckas med uppgiften att lotsa in nya generationer i läsandets underbara värld duger det inte att agera museum för gamla böcker, språk och fördomar.
Också icke-vita barn och icke-vita föräldrar ska kunna läsa barnböcker utan rädsla för att målas ut som vildar. Det är inte rimligt att barn av i dag ska utsättas för rasism från igår. Kunskap i historia är och förblir viktigt och det finns en tid och plats för allt. Men om vi vill göra upp med rasismen bör den förvisas till historieböckerna, inte bevaras i barnböckerna.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR