Kvinnorna i motvind och mansvälde

Ingegärd Dackerud finns inte ens på Wikipedia. Men det ska det bli ändring på. För Ingegärd är en av de där fantastiska kvinnorna i väckelsens och frikyrkans historia som banat väg i motvind och mansvälde.

Som kyrkohistoriker har jag de senaste åren blivit alltmer intresserad av kvinnorna som tog plats trots att de inte alltid accepterades. Denna vinter far jag runt i församlingar och talar om P P Waldenström och hans bok Brukspatron Adamsson. Då får jag ibland frågan varför Waldenström låter en enkel torparänka undervisa den förnäme och akademiskt skolade brukspatronen. Mor Enfaldig är ju bokens bibellärare och den egentliga hjälten i berättelsen.

Svaret är att det fanns kvinnor i väckelsen som hade sådana gåvor. Missionsförbundets förste missionsföreståndare Erik Jakob Ekman nämner om de enskilda bibelstudierna hemma i ”Kersti-Mosters” lilla stuga. De studierna gav honom ”ofantligt mycket större andlig behållning” än teologistudierna vid universitetet. Carl-Olof Rosenius fick andligt stöd av Maja-Lisa Söderlund och Lars Levi Laestadius tog emot andlig hjälp från sameflickan Milla Clementsdotter. Waldenström nämner flera kvinnor som betytt mycket för hans tro: Lina Benckert, Cecilia Fryx-ell, Lina Burman med flera.

Och då har vi ändå inte sagt något om alla kvinnor som reste ut som missionärer, eller om skol- och barnhemsgrundaren Mor i Vall utanför Karlskoga, författarinnan Betty Jansson i Åmål, syföreningspionjären Mormor på Herrestad och psalmdiktarna Lina Sandell-Berg och Selma Sundelius-Lagerström.

Men jag tänker kanske ännu mer på de där anonyma kvinnorna som många gånger bar väckelsen genom sina böner och sina praktiska handlingar: söndagsskollärarna, syföreningsdeltagarna, predikantfruarna, festkommitténs medlemmar. Och vaktmästarinnorna, dessa hjältar i det tysta! Som bodde på andra våningen i missionshuset, delade kök med församlingen, sopade trappen, tände i kaminen, skottade snö, kokade kaffe, knäskurade golven och genomsyrade hela salen med sina böner. Nästa historiebok om Equmeniakyrkan borde handla om vaktmästarinnorna. Men vi kommer ju inte ens ihåg deras namn!

I år är det 70 år sedan Missionsförbundet beslutade att kvinnor kan pastorsutbildas, ordineras och bli församlingsföreståndare. Dagen innan jag skriver denna krönika har jag intervjuat Ingegärd Dackerud i Motala, hon som var den första att gå hela den vägen. Pastor Lisa Danell var med och ställde frågor och hennes man Victor filmade. Ingegärd började sin pastorsutbildning på Lidingö för 67 år sedan, och 1957 blev hon ordinerad och kom till norra Gotland som församlingsföreståndare.

Ingegärd har predikat, själavårdat, lett nattvard, döpt, vigt och begravt med en sådan självklarhet att hon bröt ner många mäns motstånd. När vi talade med henne om att vara den första kvinnliga pastorn så rättade hon oss nästan och menade att vi kunde stryka ordet ”kvinnliga”. – Det är inte det viktiga, jag är pastor, det räcker. Och med denna trygga förankring i kallelsen från Gud har hon levt och lever än. Hennes råd till Lisa och andra unga kvinnor och pastorer är: Var er själva! Och på det området är Ingegärd en lysande förebild.

Nu avslutar jag krönikan och skriver in hennes namn och historia i Wikipedia.

Rune W Dahlén

0 Kommentarer