1

Kristendom i postkristet land

Det lackar mot jul, också i det som religionshistorikern David Thurfjell kallar för det postkristna Sverige. Precis som vid dop, bröllop och begravning kommer svenskarna snart att samlas kring kristna riter trots att de flesta av dem inte anser sig vara religiösa.

Frågan är varför? Kanske är det som Thurfjell skriver i sin bok Det gudlösa folket, ett arv från reformationen. Den Romersk-katolska kyrkan såg sin sändning som universell och världsvid men utmanades plötsligt av kungliga nationalkyrkor. Att kalla sig kristen blev därmed en markör för nationell och kulturell identitet snarare än konfessionell tillhörighet.

Detta utmanades så småningom. Först av pietismen och de anglosaxiska väckelserörelserna där begreppet kristen istället kom att syfta på en personlig omvändelse och lekmannaengagemang och sedan av den sekulära religionskritiken. Ur gränslandet mellan dessa båda historiska rörelser har vi ett arv där svensken ofta ser sig som andlig men sällan religiös. Exempelvis säger sig bara var femte svensk tro på Gud vilket är den tredje lägsta andelen i hela Europa. Samtidigt påstår varannan att de tror på någon typ av ”ande”, ”energi” eller ”livskraft” vilket är näst flest av alla europeiska länder.

Bakom siffrorna göms hon som tror på liv efter döden men inte på någon ”skäggig gubbe i himlen” och här finns han som går på yoga, botar krämpor med naturläkemedel och som gärna citerar Dalai Lama. Att det samtidigt bara är femton procent som ser sig som helt sekulariserade utan vare sig tro, bön eller praktik kanske förvånar kristna lika mycket som humanister. Men det är tydligt att religionen dröjer sig kvar i både riter och populärkultur.

I veckotidningar kan vi läsa om själslig harmoni, genom tv-serier som Lost och Penny Dreadful får vi snudda vid skapelsens dualism, genom program som Det okända söker vi kontakt med våra avlidna samtidigt som J.K. Rowlings magiska värld nu återvänder till biograferna. Vårt behov att reflektera över livets frågor tycks vara oförändrat men kanalerna har förändrats. Frågan är hur kyrkorna ska kunna vara kanaler utan att tappa sin själ? Varje tid har haft sina pionjärer, varje gren på det kristna kyrkoträdet har burit frukt och just i vår tid kröns det ena ekumeniska samtalet efter det andra med hoppfulla överenskommelser. Kyrkan rör sig framåt. Men kanske behöver vi, precis som den tidiga kyrkan förebilder som berättar om sin tro såsom Carola Häggkvist, Jonas Gardell eller Danny Saucedo? Kanske behöver vi se alla exempel på kristen människosyn bortom strama kyrkorum och hierarkier? När jag skriver detta firar somliga av oss årets Thanksgiving och jag tänker med tacksamhet på de vardagshelgon som jag mött och som gör skillnad där de står. Här finns Marianne Källberg som ger chanser där andra stänger dörrar och som ger kraft när motivationen sviktar. Här finns Frank Åkerman som vigt sitt liv åt de av livet trängda och av samhället glömda och här finns Monica Helles som alltid ger röst och mod åt dem som tystats av trängande normer.

När världen återigen sluter sig mot varandra och när människovärdet sjunker i Medelhavets vatten måste vi vara många som orkar gå en annan väg. Samtidigt måste kyrkorna öppna sina portar och gå människors längtan efter andlighet till mötes. För vem vill egentligen leva i en helt avförtrollad värld där människor reduceras till arbetskraft, där djur ses som produkter och där ingenting längre är heligt. Tillsammans kan vi göra bättre än så. Glad advent! 

 

Philip de Croy

1 Kommentarer
Thomas
Fast julen har ju knappast något med ett kristet liv att göra. Julen med alla tillbehör är en hednisk tradition och Gud hatar detta avguderi.