Knappt ens en krusning på nätet

Var är kyrkan på nätet? Jag frågar eftersom jag nyligen var med och tog fram en lista över vilka som nådde och engagerade flest i sociala medier. Kyrkan fanns inte med.

Eller jo, på plats 128 hittade jag en kommunikatör i Svenska kyrkan som driver ”Herregud & co”, som publicerar roliga seriestrippar. Och på plats 400 ligger prästen Kent Wisti, även han tecknare med humor som vapen. Svenska kyrkan ligger ytterligare några hundra platser ner, men det är den uttalat kyrkliga närvaro som går att hitta i det digitala Sverige.

Var är ni andra?

I flera år har jag rest runt bland kyrkor och ställt just den frågan. Oftast har jag bjudits in med frågeställningen om hur man är kyrka på nätet, men mina förklaringsförsök har antingen varit usla eller fruktlösa. För inget har hänt.

Det ska så klart sägas att det inte bara är kyrkan som är dåliga på nätet. Företag har generellt svårt här, liksom organisationer och folkrörelser. Vilket är märkligt. Inte minst angående folkrörelser. För om det är något sociala medier är bra på är det att nå ut och engagera stora massor. Trots det har nästan inga traditionella organisationer lyckats digitalt. Det är som att det kräver helt nya förmågor, som ser möjligheterna med nya ögon, kommer in och bidrar med ny naivitet – som bara kör! Vi ser en del exempel på det nu. Bara det senaste året har Sverige fått se två av de snabbast växande folkrörelserna – någonsin. Den ena startad av en sextonårig tjej med flätor, som satte sig utanför riksdagen med ett plakat om skolstrejk för klimatet. Berättelsen om Greta Thunberg kan alla, liksom hennes framgång.

Men den andra är lika stark. Det är Janne Berglund, en vithårig 65-åring från Borås. En dag tog han en tur med bilen, tankade och såg att bränslepriset passerat upp över 16 kronor litern. ”Nu får det ändå vara nog”, tänkte Janne och knöt näven i fickan – där han upptäckte en mobiltelefon. Han tog upp den, fotade bensinpriset och la ut det på Facebook. Det blev startskottet för Facebook-gruppen ”Bensinupproret 2.0”. På ett halvår har gruppen samlat 630 000 svenskar! Och givetvis blivit en tung röst i klimatdebatten.

Men varför fungerar det inte för kyrkan? Som varje söndag möts och diskuterar allt från väckelse till människofiskare?

Ibland tänker jag att internet är organisationers bästa lackmustest. Utanför nätet kan vi gömma oss bakom parametrar hur verksamheten ”ska vara”, eller ”alltid har varit”. Det tycks finnas ett värde i att behålla det gamla. Och eftersom det fungerade en gång i tiden – vad säger att det inte kan fungerar nu? Det är som att vi saknar tydliga nyckeltal för att mäta vår verksamhets framgång, vilket gör det lättare att gömma sig bakom tradition och kulturell trygghet.

Men nätet är inte så förlåtande. Varje gång vi publicerar oss där möts vi av brutal ärlighet: Antingen så gillas det du gör, eller så möts du av tystnad. Ingen som engageras, ingen som gillar eller delar.

Den här tystnaden, säger det inte något radikalt om vår verksamhet? Om vår förmåga att nå ut? Om hur intressanta vi är för vår omgivning?

Kyrkan ska såklart inte jaga några flyktiga likes, men däremot behöver man fundera över vad det är som gör att man knappt skapar en krusning på nätet.

Hur relevant är en sådan kyrka?

 

Emanuel Karlsten

0 Kommentarer