1

Kan man stämma partiet? Jag känner mig bestulen på det finaste jag har.

Trots krattan i hand i sitt lyckoland tappar Tomas Boström lusten vid tanken på att 20 procent av oss sympatiserar med SD. Särskilt deras kristna anspråk upprör.

Nu har det sista och oerhört envisa lövet äntligen fallit från vår gamla kastanj. Jag står med räfsan i handen och konstaterar att komposten redan är överfull. Ett skränande ljud får mig att lyfta blicken. Ett fågelstreck drar förbi. Söderifrån och norrut. Fel håll. Ett tidens tecken? De har nog inte läst flygbladen, tänker jag. Leendet fastnar i en grimas.

Tjugo procent!? Tack och lov att jag inte har någon stor släkt. Bara tanken på att var femte skulle kunna vara SD-sympatisör får mig att må riktigt illa. Församlingen jag älskar och som är mitt andliga hem har cirka hundra medlemmar. Inte kan det väl vara så att tjugo av dem delar SD:s uppfattningar på någon enda liten punkt? Eller att 15 000 av Equmeniakyrkans medlemmar i grund och botten är Jimmieiter? Räfsan vilar orörd i min hand. Är det så har jag inte ens lust att göra höstfint i mitt lilla lyckoland.

Flyttfåglarnas flykt försvinner i fjärran. Skränet tystnar.

Sverigedemokraterna har uttryckligen sagt att deras politik och profil vilar på en kristen grund. De kostar också på sig att förfasa sig över kyrkans förlorade kristna identitet, pondus och maktposition. Jesus nämns visserligen sällan i deras manifest, men kristendomen som värdegrund och kulturarv åberopas mer än gärna. Kan man stämma partiet? Jag känner mig bestulen på det finaste jag har. Får man säga så? Är det sant? Sanningen är annars inte SD:s starkaste sida. Är inte detta ett grovt förtal? Hur skulle Jesus ha reagerat om han blev förknippad med, och angiven som inspirationskälla till, ett sådant parti?

Troligen på samma sätt som många enskilda kristna och församlingar redan gör; genom att ställa sig till de lidandes förfogande. Verkligheten är det enda argument jag kan tänka mig som skulle bita på alla vantolkningar och lögner SD hasplar ur sig. Vi kan förbanna mörkret hur mycket som helst, men att tända ett ljus är nog den mest effektiva motelden. 

Jag är så stolt, tacksam och glad att kristna i Tumba, Borås, Stekenjokk, Oskarshamn och på hundratals andra platser har förstått vad en kristen värdegrund verkligen betyder och innebär. Deras argument i debatten är att låsa upp en dörr när så många andra bommas till, att tilltalas när tystnaden lägrar sig, att våga se när lögner vill förblinda.

Att det är något ruttet i den danska staten har vi vetat sedan Shakespeares dagar, men att 20 procent av oss — vårt kulturarv, vår identitet, öppenhet, människotro och solidaritet — håller på att mögla framför våra ögon hade vi kanske inte kunnat föreställa oss. Eller vågat tänka. Men så är det och vad gör vi åt det? Vi är väl fortfarande världens salt? En krönika i Sändaren gör väl kanske inte någon större skillnad, men vi har våra forum i gudstjänster, pensionärsverksamhet, scoutarbete, bibelstudiecirklar, bönegrupper, kyrkkaffen och människor präglade av tro och nådens evangelium. Vi kan inte gömma oss bakom något i stil med att ”vi inte vill uttala oss partipolitiskt”. Detta är något annat, detta hotar den fromhet som byggde vårt land och som gjorde oss till dem vi är.

En öppen dörr i Köping talar sitt tydliga språk. Det är en politisk manifestation för Guds och människors sak. En husvagn på parkeringen utanför kyrkan i Lindome är dagens evangelium.

 

 

Tomas Boström

1 Kommentarer
Thorsten Schütte
Håller egentligen med Dig. Men dagens regeringsbesked om strängaste möjliga asylregler som mitt parti, MP, står bakom gör mig så knäckt och frustrerad att jag tills vidare går i inre exil i invandringsfrågan. SD har ju i praktiken redan segrat nu.