Kan jag få plocka russinet ur kyrkan?

Jag vill inte ha kyrkan, men jag vill inte vara utan den.

Jag klarar inte av att vara med i den, men jag står knappt ut med tanken på att mina barn inte ska få uppleva den.

Så jag undrar: Skulle det gå att få en del av bara kulturen, utan allt det där andra? Kan man prenumerera på den sociala kyrkan, men slippa den religiösa?

Jag kan knappt fatta att jag formulerar orden. Hade mitt 25-åriga jag läst hade jag fått en örfil eller åtminstone serverats luktsalt. Vakna! Vad säger jag? Att jag älskar den frikyrkokultur jag jobbat så hårt för att motverka? Vars hjulspår är så djupa att kyrkan aldrig lyckats mer än att slira fram och tillbaka i dem. Är det vad jag önskar återta?

Ja. När frikyrkobarnet blir gammalt blir han nostalgiskt. Uppenbarligen. Jag vill tillbaka till generationsmöten. Till samlingar och syften som sträcker sig bortom den egna personen. Rutiner som i alla fall påstår att det bygger på att något är större än jag själv. Där uppdraget repeteras som ett mantra, att älska sin nästa.

Men jag vill också tillbaka till den sociala mötesplatsen, den homogena skaran människor som är som jag. Som gillar ungefär samma typ av såsig lovsångspop, spelar innebandy på fredagar, använder ord som ”respondera” och ”frimodig” och har romantiska referenser till gul saft och ostmackor.

Jag är 37 år och tänker mycket på allt det kyrkan gett. Hur lite jag hade varit det jag är utan alla de erfarenheter och möjligheter kyrkan gett mig. Hur jag fått komma nära så många människor, så många människoöden. Hur jag fostrats in i att se andra, ta hand om varandra, respektera och acceptera. Och jag sörjer verkligen att mina barn inte får uppleva det.

För anledningen att jag själv lämnade var slitningen mellan tro och ord som påstod radikala saker – men som nästan aldrig levdes ut i praktiken.

Jag klarade inte av att varje söndag lovsjunga om att ”jag ger dig mitt liv”, för att under kaffet diskutera vilken charterresa det blir i år. Jag stod inte ut med att höra predikningar om att vara människofiskare, men aldrig fiska. Jag klarade inte av att läsa en Bibel full av radikala utmaningar, men leva vaniljglass.

Jag fick inte ihop det. Jag kände mig som en hycklare. Inte för att jag inte fick nåd, förlåtelse, fler chanser. Utan för att jag förstod att jag aldrig skulle vara beredd att leva det liv vi sjöng om. Var ens någon av oss det?

Allt blev övermäktigt, jag var tvungen att ta ett gäng steg tillbaka.

Tolv år senare undrar jag nu: Kan jag vara med igen? Alltså som en av dem som trivs i hjulspåret. Som ser det lite som en familjeklubb, ett alternativt Ikea. Som kommer in för gemenskapen, kulturen, innebandyn, maten, men duckar för det andra.

Skulle jag sticka ut? Eller skulle jag snabbt bli en i gänget?

Jag vet inte vad som är värst.

 

 

 

Emanuel Karlsten

0 Kommentarer