Kampen mot tingen eller att sluta sträva

Kanske kan några känna igen sig i det – att ­liksom knös in i en Marta-pepparkaksform när man egent­ligen är en Maria. I ­Lukasevangeliet berättas om de två kvinnorna: Marta hastar runt och städar och ­fixar, och blir rätt arg på ­Maria som sätter sig vid Jesus fötter i stället för att ­hjälpa till.

Jag vet inte om det är typiskt för andra Marior, men för mig tar den där obekväma formen sig ofta uttryck i en sorts kamp mot tingen. ­Lakanen blir aldrig sådär perfekt vikta som när andra ­viker. Spikarna viker sig. Min man får sköta såväl bakning som däckbyte. Nämn inte symaskin. Jag har nog aldrig i mitt liv svurit så mycket som när jag försökte sy en kjol.

Ofta har jag av det fått den kanske lite felaktiga inställningen, att om jag bara skyndar med det här besvärliga praktiska (och inte gör det så noga) så kommer jag ha tid över för det andra. Fotsittandet, alltså. Tyvärr fungerar detta sällan. Den minimala lösgjorda tiden hamnade plötsligt på något annat.

Väldigt aktiva liv

Men vad är ett kontemplativt liv, egentligen? Ibland föreställer vi oss att det är att be och vara i stillhet hela dagarna. Kanske är det så, för ­några få. Men även de flesta som lever i kloster, till ­exempel, lever väldigt aktiva liv.

Jag besökte nyligen Klaradals kloster, ett franciskanskt systerskap som tillhör Svenska kyrkan, en bit utanför Alingsås. Där bor fyra störtsköna äldre nunnor som driver ett gästhem för kvinnor, och trots sin ålder inte gått i pension. Människor med stora behov finns ständigt runtomkring dem. De driver gården och tar hand om husen och trädgården själva. En av systrarna sa till mig, att utan bönen och tystnaden som grund hade hon inte orkat med det liv de har.

Hitta en rytm för livet

Grundstrukturen i deras dag bärs upp av tystnad på morgonen och kvällen, och fyra böner i kapellet. Det är något att ta rygg på; att hitta en rytm för livet. En så pass enkel rytm att den i princip alltid funkar, trots småbarnskaos. Till exempel den rytm Magnus Malm presenterar i sin bok Kännetecken: ett enkelt sätt att be i vardagen.

Jag kan ändå se framför mig, att Maria hjälpte sin syster när hon lyssnat klart på Jesus.

På så vis kan också bönen genomsyra ­dagen, utan att vi egentligen ber. Eller kanske mer: Gränserna för vad bön är flyttas. Blöjbyten och dammsugning blir inte hinder och frustrationer, utan själva ytan där bönen levs.

Just nu läser jag Överlåtelsen åt Guds försyn av jesuitprästen Jean-Pierre de Caussade, som tar detta några steg längre. I korthet menar han att ett helgat liv handlar om att sluta sträva efter, ja – något alls egentligen, och i stället överlåta sig åt Gud i varje ögonblick. Och att denna överlåtelse sker allra bäst i de enklaste vardagliga sysslorna.

Konsten att släppa taget

Innebär detta att jag måste lära mig baka? Och gilla det? Nja. Tror väl inte det. Jag är inte klar med tankegångarna i boken än (och klar blir man nog inte). Men kanske går det att vara en Maria, och samtidigt en person som hittar något slags glädje i kampen med tingen. Kanske handlar det inte så mycket om sinnelaget – att vara en ”bedjare” eller ”praktiker”– utan om konsten att släppa taget, vara i Guds nu. Och – att göra saker i rätt ordning.

Jag kan ändå se framför mig, att Maria hjälpte sin syster när hon lyssnat klart på Jesus. Goda skäl att börja dagen vid hans fötter, helt enkelt.

Elin Klemetz
journalist