Får vi ha det så här bra? Frågan ramlar över mig gång på gång under hösten.
När jag tar bussen och tåget från min arbetsplats, där flera kursdeltagare har fått utvisningsbeslut, till orkestern, där vi fördjupar oss i uppstråk och nerstråk och skillnaden mellan mezzoforte och mezzopiano.
När jag ser hur en del vänner på sociala medier visar perfekta kaffemuggar, stadsmiljöer från weekendresor och en exotisk strand från höstlovet samtidigt som andra skriver och frågar om någon vet en läkare som kan dokumentera en ung kvinnas tortyrskador eller berättar om en ung man som har tvingats avbryta sina gymnasiestudier och sitter på förvaret nu.
När jag försöker lära ut adjektivböjningar till en småbarnsförälder som inte har haft kontakt med sina föräldrar och syskon på tre veckor och sett på Facebook att flera grannar är döda.
När jag letar efter bra personer att ställa en enkätfråga till och en av dem som jag kontaktar, en ung tanzanisk skoladministratör, berättar att hon har börjat dela ut mensskydd till tonårsflickor i den stad där hon bor, för de flesta av dem har inga annars.
När jag funderar på hur jag ska berätta för en sångförfattare att en rad i sången nog borde skrivas om eftersom ”utav” ser ut som ett nödord, och Nadia Murads självbiografi ligger bredvid datorn på skrivbordet.
När tidningen som jag är redaktör för är nästan klar och jag oroar mig lite över ingresstypsnittet och Ricardo i Brasilien skickar bilder på de ungdomar som han har hjälpt mig att intervjua i favelan och som säger att vi vet att den nye presidenten har dåliga idéer, vi vet bara inte hur mycket de kommer att påverka oss.
Får jag ha det så här bra?
Spindelmannen, Bamse och Pippi Långstrump lär ha sagt ungefär samma sak: ”Den som är extra stark måste också vara extra snäll.”
Petter Stordalen har formulerat om det för sin position: ”Om du är rik eller har stora tillgångar, så måste du vara snäll. Om du är väldigt rik bör du vara väldigt snäll.”
William MacAskills bok Doing Good Better – How Effective Altruism Can Make You Make a Difference är på många sätt en obehaglig bok. Han argumenterar för att den som vill göra en insats i världen ska välja det mest effektiva sättet i varje situation. Om hans teorier verkligen fick genomslag skulle det antagligen leda till mycket gott för många. Det skulle också få förfärliga konsekvenser – han berättar bland annat om hur han besöker Hamlin Fistula Hospital i Etiopien och blir berörd av förlossningsskadade kvinnors livsberättelser men sedan bestämmer sig för att inte stötta arbetet där eftersom vården är förhållandevis dyr.
Men en sak som han berättar önskar jag att fler visste: att i stort sett alla vi som bor i västra Europa tillhör en liten och mycket rik minoritet. Det vore bekvämt att kunna säga att han överdriver och har fel. Min vardag är full av tecken på att han har rätt.
Vi har våra bekymmer, allihop, och de kan vara mycket verkliga eller lite påhittade eller något däremellan. Men vi har det väldigt, väldigt bra.
Får vi ha det så? Kanske inte för alltid, men just nu, och det är mest av allt nåd, oavsett hur mycket vi ibland kan tycka att vi är värda det ena och det andra.
Och Bamse, Spindelmannen, Pippi Långstrump och 2010-talets superhjälte Petter Stordalen påminner oss samfällt: ”Den som har det extra bra har också ett extra ansvar – att vara extra medmänsklig.”
LÄGG TILL NY KOMMENTAR