Vi får ta en jul i taget, säger mamma och jag när vi pratar om årets firande.
Hon uttrycker ett lugn över att det inte blir ”som vanligt”. Hon kan möta några utomhus och bjuda på någon kaka, åtminstone. Det finns många goda jular att minnas, tänker hon. Och Lars Lerin som julvärd i teve, det blir bra sällskap. Men det blir tomt utan midnattsmässan i Stora Tuna kyrka. Ja, den stora kyrkan brukar vara fullsatt, det är trångt i bänk-arna och körsången sköljer som ett välsignat balsam över alla. Julfirare köar i mittgången för att avsluta julaftonen med att ta emot bröd och vin. Kristus till jorden är kommen.
När myndighetspersoner har talat om att vi inte kan fira jul som vanligt har det mest handlat om hur många vi kan vara på festerna. Släktkalasen. Och att vi ska sakna att kunna mötas allihopa. Så är det.
Många av oss saknar kanske ännu mer, eller lika mycket, att få samlas kring själva julfirandet i kyrkorna. Det kan vara en julbön på julaftons förmiddag. En julnattsmässa eller en julotta. Att sjunga julpsalmerna tillsammans, för full hals eller andäktigt och stilla. Adeste Fideles. Oh, come let us adore him! O, kom låt oss tillbedja. Ingen skärm i världen kan mäta sig med att vara mitt i en sådan tillbedjan, att höra sin röst blandas med andras. Att känna doften av jul i kyrkan.
Julen handlar om förkroppsligande. Om Gud, omätlig och ogripbar, som möter oss i ett spädbarns kropp. Det är en rätt stökig historia, julevangeliet. Med Josef och Marias hopplösa försök att få rum på överfulla värdshus, om att föda barn bland djuren i ett stall, och en ovanlig stjärna och änglar som pratar med herdar. Inte mycket är som vanligt. Det är himmel och jord i ett överraskande möte. Det är verkligen himmel och verkligen jord.
Jag framkallar minnen av hur jag bär mina barn i famnen för första gången, känner på nytt alla de där omöjliga känslorna inför någon som så plötsligt och självklart finns där. Livet vibrerar. Undrar som Maria: Är det själva himlen som jag gungar i min famn?
Det är en verklig tröst, barnet som julen lägger i vår famn. Ja, också i din famn. Som en oväntad glädje mitt i det liv som är ditt, just nu. Inga restriktioner hindrar den närvaron. Inget behöver vara som vanligt eller i god ordning. Jesus föds in i det stök som är den här världen. Mitt i oron för framtiden. Bland allt vi inte vet. I skuggan av maktfullkomliga ledare. I en tid då det ropas efter folkräkningar och talas om att huset är fullt. I ett samhälle som behöver nya minnen av framtid. Herdarna har hört änglar sjunga. Deras ögon har sett barnet, de har smakat den stora glädjen. Kanske söker de upp oss för att berätta mer om det, också den här julen? Kanske ska vi, om vi kan, gå ut en stund i julmörkret och spana efter stjärnor?
En strimma av ljus väcker nytt hopp i den som väntat länge. Nio månader av restriktioner och oro har varit som en slags förlängd advent det här året. En graviditetslång väntan på hopp, på lättnad. För många har sorg och förlust präglat tiden.
Jag tror att herdar och änglar sjunger för oss i år: Ge inte upp om livet! Var uppmärksam. Guds kärlek gömmer sig i det lilla. Den har inte dragit sig undan, den är nära. Tänk om vi ska upptäcka den på nytt den här julen, just för att allt inte är som vanligt? Då lättar själarnas ångest och glädjen växer till sång …
LÄGG TILL NY KOMMENTAR