1

Jag vill väcka mitt samvetsömma jag

I förtroende, gränsande till blyghet, anförtrodde sig pappa till mig en gång i min ungdom och berättade att han hade träffat en ”samvetsöm”. Hans röst lät beslöjad som om han just erkänt att han hade haft ett vänsterprassel med Jehovas vittne. Tanken på att det skulle kunna vara en fribaptist han mött slog mig inte ens eftersom den sorten inte fanns i vårt nordöstra hörn av Småland. Jehovas vittnen hade jag i alla fall hört talas om. Fribaptister lyste med sin frånvaro, fast jag nu vet att de var väckelsens föregångare när det gällde ställningstagande mot vapen och våld.

Några år senare blev jag vapenvägrare. Pappa blev tyst. Samvetsömma fanns inte på den tiden. Vi hade blivit vapenvägrare. Jag fick sitta i förhör – fast det kallades nog intervju – hos en präst i Storebro. Förhörets syfte var att sticka hål på de argument jag kunde tänkas ha för att vägra vapen. Jag vet inte om förhöret gjorde intryck, men det gjorde i alla fall mig till den pacifist jag fortfarande vill identifiera mig med.

Efter det att den allmänna värnplikten avskaffades verkar det som om både samvetsömma och vapenvägrare också avrustats. Värnplikten var nålsögat man skulle tränga sig igenom. Utan det var uppenbarligen inte ickevålds-alternativet någon stor sak längre. Det fanns lite peace and love och lite flower power, men inte så mycket annat. Kristna freds verkar på en mycket större arena än det rent personliga ställningstagandet. Plogbillsrörelsen växte fram, skapade en berättigad oro hos vapenindustrin under några år, men det har varit tämligen tyst om dem sedan 2009 då de bröt sig in i en Jas-hangar i Linköping – i Jesu namn – för att sabotera en exportvara som stod flygfärdig. En liten ihärdig avknoppning – Ofog – försöker fortfarande stoppa militärövningar och vapenaffärer från Sverige, men …

… själv stod jag på scenen i Almedalen och sjöng om en fredsälskande jycke som skulle pinka i militärmaktens kanoner. Så mycket mer blev det inte för mig heller. Var tog det trotsiga engagemanget vägen?

Jag kan sitta i tv-soffan och se förödelsen i Aleppo utan att röra en min. Jag dricker mitt kvällsfika medan ungar flyr mellan husrester och fördolda minor. Det finns kanske inga kommentarer kvar. Upprördheten har svalts med allt annat våldsfixerat som strömmar emot en på Aktuellt och Rapport. När jag däremot ser en romantisk film i den förliga salongen på Gotlandsbåten strömmar tårarna hejdlöst ner över mina kinder. Jag gråter som om jag förlorat de allra näraste och käraste i livet. Generad torkar jag mig om hakspetsen och undrar vad det blivit av mig.

En kolsvart kväll stod jag på en terrass i norra Israel. Några mil norrut var det uppenbarligen någon som firade födelsedag eller ett bröllop kanske. Kvällsmörkret lystes upp av regelbundna fyrverkeripjäser. Den palestinska grannen sa, när han såg min beundrande blick, att det var svenska lysgranater som bevakade gränsen till Libanon. ”Tack för den tryggheten, Sverige” sa han.

Sverige är ett av världens mest vapenexporterande länder. Vår gigantiska vapenindustri ger trygghet till anställda på många platser i landet. Jag undrar vilken trygghet de bär med sig när de väl gått på export.

Jag vill väcka den samvetsömma rösten i mig. Jag vill drabbas av en fribaptist som vägleder mig om den övertygelse och tro som fick människor att ta ställning, riskera, provocera och proklamera evangelium. Fräls mig från den onda likgiltigheten.

 

 

 

 

Tomas Boström

5 Kommentarer
Malin
Tack Tomas för din öppenhjärtiga berättelse och bekännelse! Här kan du få träffa en sådan person som du efterfrågar, i filmen Hacksaw Ridge som är baserad på den sanna berättelsen om en vapenvägrande kristen som gav allt för att få vara med som sjukvårdare i strid under andra världskriget. https://www.youtube.com/watch?v=s2-1hz1juBI Som kristna är vi kallade att inte använda våld, men att ha rättfärdighetens vapen i både höger och vänster hand och på ett andligt slagfält kämpa för att likt Desmond Doss i filmen rädda så många som möjligt.. Det slagfältet finns idag tyvärr även mitt i våra församlingar, och på våra folkkära konferenser. Jag vet inte om du håller med mig, men jag hoppas att din pappa, och även fribaptisten som hade väckt honom, tyckte att trollkarlar är något som inte bör finnas i kyrkor. Det är bara ett exempel på hur illa det står till i kristenheten idag. Under Torpkonferensen och New Wines sommarkonferenser framträdde trollerikonstnären och "evangelisten" Mr Goran i ett antal barnsamlingar. INGEN verkar ifrågasätta detta, inte heller tidningen Dagen. http://www.dagen.se/han-trollbinder-den-unga-publiken-med-sina-trick-1.985573 Vakna Tomas! Du behövs!