1

Jag är född i öppet landskap. Nära Vänern har jag bott.

Få har begrepp om hur stor Vänern är. Men Ingemar Eliasson vet. Som barn passerade han först en tät granskog innan ljuset från sjön bröt igenom och horisonten vidgades.

 

 

Jag trivs bäst i öppna landskap. Vi, jag och min familj, bodde i tio år i ett grändhusområde. Det var utmärkt för en familj med små barn. De kunde springa rakt ut i gränden. Åt andra hållet var den lilla tomten inhägnad av plank och grannens hus. Bekvämt och behändigt. Vi trivdes bra mestadels. Men jag hade ingen utsikt. Varken från köksbordet eller från skrivbordet kunde blicken fara iväg mot fria horisonter. Jag kände mig instängd. Å andra sidan var jag inte så ofta hemma under den ljusa tiden av dagen!

Jag är född på landet. Nära Vänern har jag bott. Där är utsikten vid, Där finns inget som hindrar blickens flykt. Där stimuleras fantasi och drömmar. Nära detta innanhav har jag bott. Det sätter sina spår i själ och tanke.

Få har begrepp om hur stor Vänern är. Den gömmer sig bakom en skärm av skog och höjder. Den exponerar sig inte för resenären som Vättern gör. Den som tar sig ner till stranden av Vänern blir ofta överraskad av att stå vid ett hav mitt i Sverige.

Den fria sikten över Vänerns vatten har för evigt etsat in åtminstone två lärdomar i mitt sinne. I Medhamns skola lärde vi oss att jorden var rund, sedan gick vi ner till stranden och fick det bevisat. När jag var barn var nämligen sjöfarten på Vänern livlig. Handelsfartyg på väg till eller från Kristinehamn såg man tydligt av fartyg till eller från Karlstad syntes bara kommandobryggan. Jordskorpans rundning dolde resten.

För att komma ner till stranden måste jag passera genom ett femhundra meter brett granskogsbälte. Jag visste vad som skulle möta mig vid skogens slut, men inte vad som skulle hända på vägen dig. Det lösa gruset i backen ner mot sjön förorsakade många sargade knän och i augustiskymningen blev träd och buskar skrämmande väsen. Men så öppnade sig skogen för ljuset från sjön och för den fria horisonten. Innanhavet i sin oändlighet ingav respekt men skrämde inte.

Den insikten har jag försökt bära med mig som en metafor genom livet. Vi har alla våra mörka passager att passera. Vi vet inte vad som ska skrämma och hindra oss på väg mot det vi vill nå. Stigen genom den täta skogen, som i dagsljus är rogivande och skydd för kalla vindar, kan när mörkret sluter sig om oss bli till en gastkramande upplevelse. I värsta fall går vi vilse i det som nyss var känd terräng. Då kan bilder i ens medvetande, om att också mörkret har ett slut, inge hopp och sinnesro. En dag ska den mörka granskogen öppna sig för ljuset och de fria vidderna. Blicken får fri lejd över alla gränser. Fantasin får näring av mötet mellan himmel och hav. Drömmar kan vävas om livet bortom horisonten och en okänd framtid. Jag är född i öppet landskap. Nära Vänern har jag bott.     

Ingemar Eliasson

1 Kommentarer
Thorsten Schütte
Vad glad jag blir över denna betraktelse. Redan som barn i Tyskland har jag fascinerats av den Stora Vänern och när jag för 40 år sedan första gången reste till Sverige med mormor, var de första vi besökte släktingar i Åmål vid Vänern där jag kunde se att horisonten var lika öppen som vid havet och badade varje dag.