2

Istället för att tända ett hopp släckte man ett ljus i advent.

Politik är att göra och regeringen gjorde fel, hävdar Philip DeCroy. Nu deltar Sverige i racet mot botten i den EU-liga som tävlar om den snålaste flyktingmottagningen.

Äntligen stod statsministern i talarstolen. Ett land väntade på besked och en värld höll andan. Många längtade efter konkret stöd i mottagandet, andra efter hårdare tag och beskedet blev tydligt. Snällheten var slut, ladorna tomma och värderingarna sålda. Se upp för dörrarna, dörrarna stängs.

Att Socialdemokraterna som gärna talat om solidaritet samtidigt har utvisat apatiska flyktingbarn, motsatt sig rättigheter för papperslösa, röstat mot amnestier och varnat för social turism visste jag redan. För Löfvéns parti kommer systemen nämligen alltid att vara viktigare än människor. Men att Miljöpartiet nu är med och inför den mest restriktiva flyktingpolitiken i Sveriges moderna historia är något av en chock och så gränslöst sorgligt.

Regeringen sänker nu vårt mottagande till den europeiska unionens miniminivå. Därmed slopas bestämmelserna om uppehållstillstånd på grund av synnerligen eller särskilt ömmande omständigheter. Därför utökas människojakten på gömda, bland annat via mer resurser till utvisningspolisen och genom införandet av id-kontroller på alla transportmedel till Sverige. Samtidigt slopas möjligheten till permanenta uppehållstillstånd för alla utom kvotflyktingar.

Som om inte detta var nog så begränsar man anhöriginvandringen och gör det därmed svårare för kvinnor och barn men också för samkönade par att återförenas då de sällan har en juridiskt erkänd samhörighet i länderna de flytt ifrån. Sist men absolut inte minst införs medicinsk åldersbestämning av barn som avfärdats av både Socialstyrelsen och Svenska Läkarsällskapet då metoderna är mer kvacksalveri än vetenskap. Inte ens barn skonas när regeringen ”tar ansvar” och jublet stiger mot taket i den sverigedemokratiska trollborgen.

Tyvärr är de inte längre ensamma. Medan Kristdemokraterna distanserar sig från sina rötter i kyrkligt solidaritetetsarbete vill Moderaterna gå ännu längre och helt slopa asylrätten. Inte blir det bättre av att Liberalerna väljer att sviker sitt nya namn genom att stötta regeringen frånsett något undantag på marginalen.

Istället är det återigen Centern och vänstern som med olika förslag och på varsin kant vägrar delta i loppet mot botten. De båda partierna vet, liksom kyrkorna, moskéerna, Rädda Barnen, RFSL och Röda Korset att politik inte bara är att vilja utan också att göra och Sverige kunde ha gjort så mycket mer.

Vi kunde vägrat betala in de 40 miljarder som vi årligen betalar i medlemsavgift till en EU-klubb som vägrar ta sitt ansvar. Vi kunde jagat onödig byråkrati och långa handläggningstider istället för människor. Vi hade kunnat gå åt vänster och avskaffat vissa avdrag och höjt skatterna eller gått åt höger och bytt bidrag mot lån eller infört en karantänperiod innan nyanlända får tillgång till välfärdens tjänster. Ur kris kan kreativitet födas.

I kyrkorna har vi bäddat härbärgen och dukat fram mat. Vi har gjort det utan ett system som bär men vi har gjort det för att vi i varje medmänniska kan se en annan flykting, nämligen den Kristus som i adventstid förvägrades husrum och därför föddes i just en tom lada.

Politik är att göra och regeringen gjorde fel. Istället för att tända ett hopp släckte man ett ljus i advent. Det blev kallt innan frosten kom.

 

 

Philip de Croy

2 Kommentarer
Thorsten Schütte
Mycket bra skrivet, Philip! Vet inte hur man ska övervinna uppgivenhet och depression i det här läget.
Eva Lindblom
En tänkvärd och bra krönika i denna förvirringens tid. Panikslagna politiker fattar bevisligen inga bra beslut. Regeringen borde ha bollat olika scenarion när det gäller flyktingtillströmningen. Jag kan inte förstå att man inte samlat expertis och riksdagen kring detta! Varför är det så svårt att släppa garden i en fråga som så starkt berör oss alla?